När jag började mitt skrivande här, hade jag som ändamål att få ur mig min ångest i ett anonymt men ändå offentligt forum, som någon form av terapi. Efter en tid insåg jag att det utvecklades åt ett annat håll och blev istället fyllt av allmänna betraktelser allt eftersom anonymiteten minskade.
Så småningom började jag ju också läsa andras platser ute på nätet och fann många varianter. Flera av dem var lustfyllda och lockade till skratt. Ångesten som hade börjat dämpas återkom i en mindre, något mer bagatellartad form. Jag började jämföra mig och önska att jag också skulle kunna vara så där rolig. Tyckte att min blogg var en spegel av mig och därför i så fall visade en rätt tråkig, deprimerande och ibland lite präktig och framförallt en humorlös typ.
Ett tag tänkte jag att jag åtminstone kunde satsa på en röd tråd, kanske kunde jag börja fylla denna sida med en massa kloka betraktelser av livet, med en klok knorr varje dag.
Men, inte heller det blev verklighet.
För det är ju verkligheten jag beskriver, min verklighet och något annat kan jag ju inte åstadkomma. Idag känns det rätt ok, jag har ju fått ett rum att ge utlopp för de känslor jag får då jag möter livets krumbukter. Ibland är det dessutom några som lyssnar och det är ju guld värt. Jag kan ju inte vara någon annan än den jag är och just jag är inte kapabel till något annat just nu. Den där drömmen om att vara en skribent får jag helt enkelt spara till ett annat forum, en annan gång.
Det här är jag och ingenting annat. Lösningen är ju helt enkelt att jag måste börja gilla mig själv och bejaka det.
Acceptera att det är ok att vara flummig. Som denna gång. Röd tråd, löjligt!
Tack för att just du orkar läsa!
2 kommentarer:
klart jag orkar läsa. saknar dig, vill prata, kramas och skratta ihop. LOVE
Ja flytt int. Ja bara vilar lite;)
Men, onekligen mysigt att vara saknad! Tack och kram du fina!
Skicka en kommentar