Sportmamman

För det mesta är jag glad över att han har valt att bo här och jag tänker att det måste ändå bero på att jag har gjort någonting rätt, men nyss kom något annat över mig. I en mörk stund förstås, då brukar jobbiga faktum lysa så mycket skarpare. Anledningen är inte att jag är mer förstående, bättre lyssnare eller en klokare människa. Eller att jag står som kontrast till en man som inte förstår något, som älskar men har oförmåga att visa det på ett sätt så att det går fram, som är notoriskt självupptagen. Att jag på något sätt skulle vara den empatiska och generösa, både känslomässigt och materiellt.

NEJ, orsaken framstår nu klar och tydlig. Jag är mesen, jag ställer inga krav och när jag försöker, så har det ändå ingen effekt. Han är jobbig för han kräver. Förvisso gör han inte så mycket för att följa upp det, men han är ändå tydligare. Jag är maktlös och inte blir det bättre med tiden.

Jag är nu också rädd för att min oförmåga också bidragit till otrygghet. Så klart, tänker nu alla ni kloka "utanförstående". Klart att det är så. Du är drottningen av curling, så varsågod, ät nu upp det du har skapat. TA KONSEKVENSERNA!