Det bor en svårmodig man i mitt hem. Jag önskar att det gick att påverka, men det tycks svårt och jag är nog fel person. Det här är definitivt inget nytt tema för den här bloggen, tyvärr går det inte att undvika då frustrationen är en så dominant känsla. För vad gör man, när man vet att det är mörkt men inte kan hitta ljusknappen?
Idag har det trots allt glimtat till och jag sparar alla skratt inuti mig där de värmer som mest. Skratt inger hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar