Vill ju så gärna, gärna tro på det goda hos människan men ibland är det svårt.
Måste ju förstås kommentera detta hemska som skedde i Finland. Känner mig ju lite extra berörd då jag jobbar i skolan och så ofta ser utanförskap. Det är faktiskt en av våra största frågor och vi diskuterar det MYCKET. Hur ska vi göra? Vad kan vi göra? Kan vi göra?? Det är inte lätt och det är ofta mycket sorgligt.
I alla fall, vad jag tappar hoppet på är inte just denna olyckliga människa som begår dådet, utan media. Vad är det som händer på kvällspressens redaktioner? Hur tänker de? "Ja, vilken bra idé! Vi presenterar de här massmördaren som en actionhjälte. Ja, vi kan ju sno lite bildteknik från filmvärlden. Om vi låter mynningen peka mot läsaren och så lägger vi rubriken/löptexten liksom under. Det blir fräckt, ja!!" Eller? Hur gick det till när de bestämde sig för att leva upp till dessa desperata människors önskan, att bli sedda och kända? Ändå finns det psykologer som ständigt i samband med sådan här händelser, tydligt och klart framhåller hur det kan "smitta" och vilket ansvar media har. "Men nej, vi vill sälja lösnummer, jajjamensan! Och jag har inget alls att skylla på annat än min enorma girighet!"
Ibland är det svårt att ha respekt för journalistkåren och deras bristande moral...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar