Mitt hjärtas skri i världen

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.[...]

(Pär Lagerkvist)

Hur mycket kan man skriva om ångest? Oändliga hyllmetrar uppenbarligen, om man tittar bakåt i litteraturhistorien och likaså i samtidstexter. Hur många bloggar innehåller inte ett ångesttema? På Google får man 1.590 000 träffar på bara sökning av ordet, på svenska! Då är inte inslagen i litteraturen medräknade eller alla privata dagböcker som fortfarande skrivs, håll i er, med papper och penna, med. Ångest är såsom alla tecken tyder på, en självklar del av våra liv. Någon skulle säkert säga att det är ett tecken på vår tid, att västvärldens hårda materiella klimat är en orsak. Själv är jag inte så säker.

Jag tror att begreppet i många fall används lite vårdslöst, människor säger gärna att de får ångest när något går dem emot. Det pratas även om bakfylleångest. I det senare fallet kan man nog emellanåt tillstå att man börjar närma sig, om man är riktigt dålig vill säga, annars tycker jag även i de fallen är något missbrukat. Ångest däremot, i form av fysiska besvär, rädsla för döden och rädsla för att leva, är något annat. Något väldigt privat. Den som har ångest enligt den medicinska betydelsen, gör sällan det till något offentligt, något man småpratar om på kafferasten. Sin egen ångest vill man dölja, förtränga med hopp om att den kanske ska försvinna eller åtminstone låta bli att dyka upp alltför snart igen.

Att lida av ångest har många orsaker, ytligt sätt. Hos olika individer finns olika utlösande faktorer, något som händer, eller inte händer. Man förlorar någon eller man tappar kontrollen. Man ställs inför val som syns omöjliga att avgöra. Någon nära lider och man upplever vanmakt. Listan är oändlig men det finns en gemensam röd tråd. Rädsla. Människans rädsla för livet.

För så är det, livet är en utmaning, alltid. Och så är det för alla. Det har varit så i alla tider. Det finns undersökningar som menar att 7 av 10 någon gång under sitt liv, kommer att drabbas av en depression och med den följer ofta ångest.

Allt detta är sällan självklart för Stina som sitter där på fikarasten och lyssnar på tjattret och ser alla, enligt henne, lyckliga människor som sitter där och småpratar om ytligheter och meningslösheter. Själv fasar Stina för kvällen, då hon kommer att ligga ensam i sin säng och grubbla över livet samtidigt som ångesten kommer krypande. Hon tror att hon är ensam, att hon är svag, att hennes lidande är självförvållat och kanske t.o.m. ett straff.

Till Stina och alla andra så vill jag bara förmedla just detta, att ångest är en del av livet. Att hon bara behöver skrapa lite på ytan hos den som står närmast, så finns det ett mörker. Likaså finns det förstås ett ljus. De gamla kineserna var inte så dumma, när de skapade filosofin kring Yin och Yang. Livet är mörker men också ljus. Att veta att man inte är ensam och att inse att det också betyder en ljusning så småningom, kanske lindrar. Detta vill jag i alla fall tro.