... kan ibland gäcka en. Men sanningen är att den visar sig först vid kriser, då man tvingas prioritera. Och svaret är inte så svårt, utan enkelt och självklart: Kärlek till de som står dig närmast.
Det är så lätt att tro att det är andra saker, prylar, att uträtta stordåd, att bli känd och uppskattad, att ha ett äventyrligt liv och så vidare. Men när är det som bäst? Jo, när du lyckas vara ett stöd och en hjälp för den du älskar. Alltså måste meningen vara att finnas där för varann.
Klyschigt inlägg, jag vet, men just nu känns mitt liv inte det minsta klyschigt utan bara först så här, i skrift. Men jag har faktiskt kämpat med en del, vad ska jag säga, mindre fina känslor dessa dagar. Alla med sitt ursprung i mitt ego, vad jag vill göra och att jag upplevt viss bitterhet mot livet. Men i slutändan har jag kommit till insikt om att det ändå är det bästa att finnas där som ett stöd och en hjälp. Något jag naturligtvs aldrig skulle velat "välja" bort. Alltså talar prioriteringen för sig själv. Och jag mår bra nu och är glad. När jag hör henne skratta igen, så är det värt allt, så är det bara.
1 kommentar:
:) Kram till er
Skicka en kommentar