Tänk hur det kan vara, för ett år sen betydde kaos på jobbet att vi var tre av fyra så nära att hoppa av av rädsla för att gå in i väggen, av omtanke om vår hälsa. Idag är kaos alltid blandat med lika delar kärlek och hopp, faktiskt. vi ser framsteg hos så många av dem att bakslagen inte känns lika tunga. Vi har kommit än närmre varandra och familjekänslan är ett faktum. Fyra vuxna och sju barn snart åtta, frotterar sig mot varandra. Hälften vill spränga gränser, få gränser, den andra vill hitta gränserna. Trasiga och utanför den stora normalgruppen, ser sig själv som bortstötta och inte önskade av någon. De har testat oss och stångats, de har skrikit och röjt, men vi står kvar. Och ibland blinkar de yrvaket mot oss och inser att vi är där. Och precis då, vet de att de är trygga. Och då, då kan vi ta emot dem och se dem börja växa. Tyvärr är vi inte där hela tiden och utanför skolan händer det saker vi inte kan styra. Allt vi kan göra är att försöka hjälpa dem att bygga sin rustning inifrån. Hjälpa dem att hitta sitt eget värde. Få dem att förstå att de är älskade och att de duger och att de kan. För det kan de!
Det är något som slår mig varje dag, hur jag sitter där med grabben som inte vågar öppna munnen för att han tror att inte kan uttala orden och så när de väl kommer är det näst intill perfekt! Och han vågar inte tro det.... Det är som att gå på upptäcktsfärd i en snårig skog på jakt efter pusselbitarna till självkänslan och långsamt plocka ihop dem och bygga, innan det är försent.
Idag är jag glad över mitt jobb, inte för att vi lyckas ge alla betyg utan för att det får mig att känna så mycket. Att jag kan känna det som att jag har åtta bonusbarn och att kärleken inte tar slut utan tvärtom växer. Helt otroligt egentligen.
1 kommentar:
:) Tack, fina ord, igen... Jag jobbar på en liten resursskola,med åtta elever. Jag har kommit hem helt enkelt,även om det är helvetiskt stressigt emellanåt,rent psykiskt.
Skicka en kommentar