söndag 2 oktober 2011

Led mig hem


Så åkte han, tog med sig 17 år och drog. Jag gråter han skrattar, jag står still han rör sig. Behöver hjälp att förstå varför detta måste ske, behöver bli påmind för just nu är det bara ett mörkt gjytter, jag har svårt att se klart. Framtiden behöver ljus, måste hitta knappen och sluta famla. Smärtan är så intensiv men samtidigt så tacksamt övergående, förmodar att överlevnadsdriften sätter in en dos morfin i det läget, annars går jag under.

Ensamheten är min största fiende, så ovan, så oerfaren och så oerhört rädd. Att börja om på nytt brukar folk kalla det för och det kan jag skriva under på, inte bara på nytt utan för första gången ska jag skapa ett liv på egen hand. Men hur ska det gå till? Jag som är en total socialiseringsnarkoman och en närhetsjunkie. Prognosen känns svajig, jag behöver ett handtag. Ta min hand

Inga kommentarer: