Så åkte han, tog med sig 17 år och drog. Jag gråter han
skrattar, jag står still han rör sig. Behöver hjälp att förstå varför detta måste ske, behöver bli påmind för just nu är det bara ett mörkt gjytter, jag har svårt
att se klart. Framtiden behöver ljus, måste hitta knappen och sluta famla.
Smärtan är så intensiv men samtidigt så tacksamt övergående, förmodar att
överlevnadsdriften sätter in en dos morfin i det läget, annars går jag under.
Ensamheten är min största fiende, så ovan, så oerfaren och så oerhört rädd. Att börja om på nytt brukar folk kalla det för och det kan
jag skriva under på, inte bara på nytt utan för första gången ska jag skapa ett
liv på egen hand. Men hur ska det gå till? Jag som är en total
socialiseringsnarkoman och en närhetsjunkie. Prognosen känns svajig, jag
behöver ett handtag. Ta min hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar