Hon
Hon hade smygit så länge bakom hörn
Tvekat att stiga fram och avslöja sin röda hemlighet
Rädd att tappa något viktigt
Rädd att den renaste delen i hjärtat skulle gå sönder
Men hon tog mod till sig och klev fram
Hon trodde det var förnedring och gjorde ändå valet
Att kasta av sig den tunna manteln som skyddade det varmaste
hon visste
Det egna hjärtat
Du är värd det bästa, sa han
Han som hon inte behövde
Han som stod bredvid och inte var viktig
Du duger, du är vacker, du intressant, sa han
Hon tyckte det var utan mening
Hon tyckte inte att det spelade någon roll
Istället valde hon att låta känslotrådar snärja henne
Ständigt med förbehållet att det inte fick göra ont
Och ont ska det inte göra
Sa hon
Förnedringen blev till mirakel och hon kastade sitt huvud
bakåt
Skrattade åt livets absurda vändningar
Fortfarande ordlöst
Fortfarande utan löften
Vilka löften vill du ha vilka drömmar är det som talar
Sa hon
Frågade hon
Det varmaste hon visste
Sitt hjärta
Jag vill ha ett löfte om att värmen inte lämnar mig under
kylan som nalkas
Jag vill att du lovar mig att ta emot mig
Jag önskar närhet skydd mot vinden som jag inte längre orkar
följa
Ge mig lä ge mig ro ge mig ditt varmaste
Ditt hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar