Hon

Hon

Hon hade smygit så länge bakom hörn

Tvekat att stiga fram och avslöja sin röda hemlighet

Rädd att tappa något viktigt

Rädd att den renaste delen i hjärtat skulle gå sönder

Men hon tog mod till sig och klev fram

Hon trodde det var förnedring och gjorde ändå valet

Att kasta av sig den tunna manteln som skyddade det varmaste hon visste

Det egna hjärtat

Du är värd det bästa, sa han

Han som hon inte behövde

Han som stod bredvid och inte var viktig

Du duger, du är vacker, du intressant, sa han

Hon tyckte det var utan mening

Hon tyckte inte att det spelade någon roll

Istället valde hon att låta känslotrådar snärja henne

Ständigt med förbehållet att det inte fick göra ont

Och ont ska det inte göra

Sa hon

Förnedringen blev till mirakel och hon kastade sitt huvud bakåt

Skrattade åt livets absurda vändningar

Fortfarande ordlöst

Fortfarande utan löften

Vilka löften vill du ha vilka drömmar är det som talar

Sa hon

Frågade hon

Det varmaste hon visste

Sitt hjärta

Jag vill ha ett löfte om att värmen inte lämnar mig under kylan som nalkas

Jag vill att du lovar mig att ta emot mig

Jag önskar närhet skydd mot vinden som jag inte längre orkar följa

Ge mig lä ge mig ro ge mig ditt varmaste

Ditt hjärta