Intet nytt på västfronten hittills idag. Bara här och det är att jag så sakteliga hittar ett sätt att leva utan skuld för att jag gör det, ett sätt att njuta av vårsolen, men utan att tappa fokus. I mig finns hon, h e l a tiden. Små, små saker påminner mig och gör mig ibland sorgset glad. Ett vet jag, och det är att vi båda ligger i startgroparna, så att så fort samtalet når oss om att vi får komma, då drar vi! Det känns skönt, för det närmar sig ju för varje dag så klart. Tidens natur liksom.
Igår promenerade jag med en annan A i mitt liv och jag kunde t.o.m. gå och drömma om framtidsdrömmar. Den där envisa vårsolen har en förmåga att alltid nå in i mitt hjärtas minsta skrymsle och tankarna gick till min och H´s båtbodrömmar. A´s lilla H har ju också en förmåga att påminna en om livet, precis så där som det ska vara. När jag på kvällen dessutom fick äran att snusa på henne och bli lite gosad av knubbiga små armar och fingrar, ja då känns värmen igen och med den värms också hoppet upp!
Så nuläget är hopp.
1 kommentar:
Vad tråkigt, en hund kan verkligen lysa upp hela ens tillvaro... Men man ska vara på rätt ställe i livet också. Vad skulle du vilja ha för ras?
Skicka en kommentar