Hon

Små, små saker påminner. Några enkla teblad i en åtgången tepåse. Det var då jag köpte dem, vid vårt senaste besök i väst. Det varma, blöta, mörka väller upp. Stannar upp och tänker. Igen.

Igår var jag ljust glad en stund. Trodde vi kanske skulle fara iväg till helgen. Att något konkret skulle hända. För min del. Helt egoistiskt. Trodde vi skulle ses.

Sen, insikten att det inte blir så. Jag förstår. Förstås. Hon är för sjuk just nu. Bedövad med droger. Vill träffa, för min egen egoistiska skull. Förstås. Men, förstår, inser, vet att det inte har någon betydelse.

Fokus: Hon. Vad är till nytta, glädje, fördel för henne, det avgör. Eller för honom, också. Förstås. Han, som inte kan fly in i någon dimma, utan måste vara vaken och känna allt. Hålla ihop och sköta omvärlden.

Först, några tårar, en fysisk smärta, en blå tomhet i magen. Men framförallt, sen, en overklighetskänsla. För så är det, overkligt, mardrömslikt, förvirrat. En enda tanke snurrar: Jag vill vrida tiden tillbaka och förändra utvecklingen. En dominant känsla finns: Jag vill, måste få göra något. Rädda, laga, ta bort, bota nu.

Jag känner så mycket, men, vad har det för betydelse?
Ingen, ingen som helst. Bara ett har betydelse.

Hon. A.