En vän berättade en gång för mig om hur han hanterade sin ångest när det blev för svårt. Han spelade dator och tv-spel. Kanske förstod jag inte riktigt då utan tyckte att det bara var en flykt. Idag fattar jag precis. Ju meningslösare och monotont som möjligt, desto bättre. Förvisso dyker tanken upp ibland, den liksom tränger sig fram genom den tjocka dimma av ingenting som spelet har lyckats bädda in hjärnan i, och den försöker påminna om att det finns en massa andra viktiga saker som borde göras. Men då är det bara att ladda hem ett nytt sextiominuterspass och voilá! Så försvann den.
Kan tyckas som en flykt, men vad är inte det om inte överlevnad? Mycket annat kan jag ju inte göra just nu. Det verkar ju ännu mer meningslöst om jag ligger som en våt fläck på golvet och bölar. Ingen alls har ju någon nytta av det. Det enda jag gör är ju att vänta på läget då jag kan få träffa min vän, då tillståndet är sådant att det har någon mening för henne.
Ibland, eller snarast hela tiden när vi finns i vår närhet, håller ju jag och min älskade i varandra, hårt, ömt, desperat. Det är som om vår kärlek kan hjälpa, att vi är varandras livbojar och att vi kanske kan dra upp henne på den också. Naivt och konstigt, men det lindrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar