Jag vill säga så mycket men är bara ordlös. Vill trösta men vet inte hur. Känner ilska men vet inte vem jag ska vara arg på. Ett stort hål breder ut sig och jag vet inte hur jag ska fylla det. Vill inte vara här utan vill vara där, men det går inte.
Du som är den största, mest engagerade mot världens orättvisa, varför drabbas du av den värsta? Var finns logiken eller förklaringen? Den finns inte.
Frustrerande vanmakt, rasande sorg, vansinnig tyst upprördhet.
Du, du fina, du rara vän. Har jag någonsin sagt det? Du kloka, du starka människa. Ta nu fram all kraft och lite till. Tror sällan på något, men nu vet jag att min energi på något sätt måste ta vägen någonstans och jag riktar den mot dig, långt där borta, så att när du känner att din tar slut, så finns det en reserv att ta av. Det är min tro.
Vill krama dig, men är rädd att inte hålla ihop själv. Är nog en rätt värdelös trösterska. Men jag tänker jobba på det.
Jag finns här men också där, hos dig. Tänker tänker på dig. Hela tiden.
Upp till kamp!
1 kommentar:
som vanligt får jag gåshud av din kapacitet att uttrycka dina starka känslor
Skicka en kommentar