Hennes röst, till slut i mitt öra. Liten, svag men ändå där. Mitt i vardagens brus, stannade allt upp. Hon uttryckte glädje, rörd av ett enkelt brev, handskrivet på papper. Det lilla jag kunnat göra. Hon vill hem. Inga mer blommor. Hon vill hem.
Jag trodde att min röst skulle gå sönder. Inte hålla. Men. Inga tårar. Bara varm, mjuk, ömhet fanns i mig. Jag log. Ville otåligt berätta för alla att hennes röst hade varit där.
Men. Det gick ju inte. Bar istället med mig det varma, mjuka hem. Delade det sedan med Honom. Glädjen och hoppet.
Du. Kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar