Sorg

Vad gör man (läs jag) inte kan hantera de känslostormar som ryter runt innanför huden? Vad gör man när det känns som att prata bara får ovädret att blossa upp ännu mer? Vad gör man när dagarna är bergochdalbanor av totala sammanbrott och sedan stunder av en märklig stillhet, som gränsar till apati, för att sedan snabbt växla över till pass då förträngning möjliggör att man kan genomföra sitt arbete men definitivt inte sitta och läsa en studiebok?

Jo, då hamnar denna "man", jag, framför skärmen. Det blir som en drog, den enda kanalen för denna totala vanmakt och uppflammande ilska som fyller mig, att skriva här, offentligt men ändå inte. Det känns som att jag delar den med er men ändå inte. Vill ju egentligen skriva till henne, men det fyller ju ingen funktion. Inte för henne. Och funktion vill jag fylla. Jag vill göra något för henne. Jag vill ta bort det där onda ur hennes kropp. Det där monstret som har intagit henne.

Jag vill vara Gud, allsmäktig. Aldrig har jag önskat det så hett som nu. Inte nog med det, jag skulle t.o.m. nöja mig med att vara troende, att jag kunde be till någon och tro på det. Skit.

Skitjävlahelvetetsfanfittaskit.......... Inte ens det känns bra. För det gör ju ingen skillnad. Min vän har lika mycket cancer för det.

Jag trodde inte jag kunde hata. Men åh, vad jag kan! Jag hatar sjukdom. H A T A R.