Ett steg fram två tillbaka.
Hur ska detta beskrivas? Vet inte. Bara att det var skriva jag ville. Hur bearbetar man ilska, rädsla, maktlöshet med en krydda av hopp?
Idag var en dag som vi hade sett fram emot med tillbakahållen förväntan. Tredje och sista behandlingsformen och nu var det dags för en ny CT- röntgen att jämföra med den senaste. Frågan var om något positivt hade hänt. Fanns det någon anledning att fortsätta behandlingen eller inte?
Vad blir då svaret? Jo, ett mummel, ett respektlöst svar utan fasta ramar. "Jo, den har spritt sig, alltså jämfört med junibilden..." Men, hallååååååå! Juni? Då hade endast den första då konstaterade verkningslösa behandlingen givits och pågått i endast två eller tre omgångar. Efter det mådde hon under hela sommaren bara värre och värre. Denna sista tid har hon ju varit starkare än någonsin. Visst med bakslag, men ändå. Hon cyklar, kör bil och går ut med hunden. Förklara för mig, hur denna logik går ihop? Förklara för mig varför läkarna inte tar regelbundna bilder för att kunna se den riktiga förändringen??
Förstås, samma slutsats drar de och bestämmer sig för att trots allt fortsätta behandlingen. Men. Vilket budskap får nu hon och familjen? Vad säger detta? Fan, det är tortyr.
Vad mer kan jag säga? Inte mycket, annat än att skoluppsatser och utvecklingssamtal känns jävligt meningslöst. Igen.
Hopp. Lev. Hopp. Liv. Hopp.
Hur ska detta beskrivas? Vet inte. Bara att det var skriva jag ville. Hur bearbetar man ilska, rädsla, maktlöshet med en krydda av hopp?
Idag var en dag som vi hade sett fram emot med tillbakahållen förväntan. Tredje och sista behandlingsformen och nu var det dags för en ny CT- röntgen att jämföra med den senaste. Frågan var om något positivt hade hänt. Fanns det någon anledning att fortsätta behandlingen eller inte?
Vad blir då svaret? Jo, ett mummel, ett respektlöst svar utan fasta ramar. "Jo, den har spritt sig, alltså jämfört med junibilden..." Men, hallååååååå! Juni? Då hade endast den första då konstaterade verkningslösa behandlingen givits och pågått i endast två eller tre omgångar. Efter det mådde hon under hela sommaren bara värre och värre. Denna sista tid har hon ju varit starkare än någonsin. Visst med bakslag, men ändå. Hon cyklar, kör bil och går ut med hunden. Förklara för mig, hur denna logik går ihop? Förklara för mig varför läkarna inte tar regelbundna bilder för att kunna se den riktiga förändringen??
Förstås, samma slutsats drar de och bestämmer sig för att trots allt fortsätta behandlingen. Men. Vilket budskap får nu hon och familjen? Vad säger detta? Fan, det är tortyr.
Vad mer kan jag säga? Inte mycket, annat än att skoluppsatser och utvecklingssamtal känns jävligt meningslöst. Igen.
Hopp. Lev. Hopp. Liv. Hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar