Har ju glömt i yran min lediga dag som tillbringades i stekande sol på Långholmen. Skrattstock för fjärde året i rad. Tjockt med folk! Snart sprängs eller sjunker förmodligen ön, men med ett skratt.
I alla fall, det är alltid rädd blandad kompott på scenen, får jag nog lova att säga, men då är det skönt att inga stängsel finns och att vänners små barn ger en anledning att röra på sig. Trots detta är det ju alla guldkorn man kommer dit för och ett av dem i år, var en man, så gammal att alla fördomar man inte trodde att man hade, bubblade upp då han äntrade arenan. Men, så fel man fick och vilket hopp om framtiden, sin egen. Låt mig också hålla mitt sinne på topp om jag får turen att bli lika gammal. Men framförallt ha det modet alla har då de vågar kliva upp på en scen såsom ståuppkomikerna gör. Jag kan tycka att lärarjobbet är ett scenframträdande varje dag, med en krävande publik som förväntar sig något av mig. Men mitt mål är ju ändå att publiken ska vara aktiv själv. En ståuppare står helt själv, med den allra mest krävande publiken. Den vill skratta i ett.
Karl-Axel Björnberg, varsågoda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar