Loneliness

"En sak är säker - ensam är det värsta man kan vara.Om man berättar för folk att man har alkoholproblem eller ätstörningar eller t.o.m. att ens pappa dog när man var liten kan man nästan se hur deras ögon börjar lysa vid blotta tanken på all fascinerande dramatik och känslosamhet. för då har man ett problem, och det är något de kan intressera sig för och prata om och diskutera och analysera och möjligen avhjälpa. Men man kan ju bara försöka berätta för någon att man känner sig ensam. Det är klart att de vill verka medkännande, men ser man riktigt noga efter upptäcker man att de har stuckit ena handen bakom ryggen och famlar förtvivlat efter dörrhandtaget, för de vill komma ut därifrån och bort från dig så fort det bara går. Som om ensamhet vore smittsamt. Och att vara ensam är ju så banalt, så skamfyllt, så simpelt och trist och fult."

(ur På vinst och förlust av David Nicholls)

...

ont
mörker
aj

onsdagsblues

Smärtfas 2. Ge mig bomull. Den jag använder hjälper inte riktigt, Och så är den ju inte så nyttig.
Jag vill slippa trean.

Så lätt

Saknar saknar saknar.

Hukande axlar över tangentbordet, skakar av komplexitetens förbannelse

Drömmer marigt, mardrömmar om ensamhet utan dig i all evighet

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Fysikens lagar talar emot

Styra stegen ifrån varandra utan att ens vända blicken bakåt

Stoltheten vann, kampen försvann, vi la ner våra verktyg, gav upp

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Lättade inte, lättare känns det inte, lättsamheten lyser med sin frånvaro

Ljuger för mig själv med en överlägsen teknik

Bränner brinner i huden, lagar hålen när det sipprar ut

Smärtan tanken som drar ner mig fridyker, ge mig syre

Saknar saknar saknar

Orden som kommer är bara kosmetika, tårarna talar sanning

Var hungrig, ville ha kakan och äta upp den, resultatet blev tillfällig bulimi

Där stod jag ensam kvar, det svarta hålet i väst slukade Mannen i hast

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Ett lagbrott

Skiter i

Jag knarkar smärta, när du går din väg

Låter inga mjuka ord mildra det som känns

För jag måste vara öppen, inga mindervärdskomplex

Måste tillåta hålet att synas, bulta och spy

För det är jag

Jag finns oavsett vad du gör

Skiter i alla goda råd

Kastar mig ut i tomhetens svarta mörker

Dyker ner i den djupa gyttjan utan botten

För du kan inget göra, jag kan inget göra för att dämpa

Måste skratta galet, krampaktigt och skrika

För det är jag

Jag finns oavsett vad jag gör

Skiter i alla goda råd

Känslodealern fick sitt straff, sin påföljd

Blev upphunnen av verklighetens lagar

För det finns inga genvägar, ingen möjlighet att hoppa på tuvorna

Måste ramla och trilla, blöda och svida

För det är jag

Jag finns oavsett du

Skiter i alla goda råd

Jag är rådlös, fattig verbal ordbajsare

Pratar mig trött, mina vänner utmattas

För jag kan inget annat, kan inte hitta handtaget till mitt hål

Måste leta, gräva djupare hitta ingången

För det är jag

Jag finns oavsett utgång

Mitt pladder

Jag pladdrar också, inuti. Börjar förstås inse att det är väl det här som kallas bearbetning. Till slut hann livet upp mig också, efter alla sorger och besvär för mina nära och kära. Alla råd jag har gett, allt stöd jag velat vara och trots detta står jag svarslös inför mig själv. Gråter och försöker surfa på de få toppar som finns, men måste nog ner i dalarna. Att skiljas från den viktigaste människan jag har haft i livet måste naturligtvis uppmärksammas. det går inte att gräva ner eller dölja och kamouflera med en massa annat trams. Jag inser detta. Trots allt.

Men det är så mycket smärta och så många gyttjefulla diken som ska rensas och jag kommer nog inte att klara av det på egen hand. Så är det. Men jag håller pennan, eller rättare sagt tangentbordet under mina fingrar och låter ångesten löpa ner och ut på skärmen. En viss bomullseffekt har det trots allt. och så vill jag tacka musiken. TACK.

Pladder

Du babbelibabblar på, du låter som få

Ingen ska komma och säga att du inte hade sagt något

Ingen

Särskilt inte jag

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Men du, du glömde att du har ett annat språk

Och med det, ger du mig ingen chans

Att förstå

Särskilt inte jag

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Ljusen fladdrar av din andedräkt

Med ljusa ögon slukar du mig

Med din mun äter du mig

Inget

Inget finns kvar när du är klar

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Du stoppade mig inte, inte med dina ord

Mig stoppar inga verbala hinder

Din kropp är ditt vapen

Men du lyfte aldrig pipan

Aldrig

Förrän det var för sent