Önskningar

Villkorslös kärlek finns i endast en upplaga och välsignade är de som får uppleva den. Min undran är vilket syfte den andra har? Varför inte nöja sig med den utan krav på motprestation? Den där som jag egentligen aldrig behöver tvivla på.

Önskar att den räckte. Önskar att den uppfyllde alla behov. Önskar att livet vore enklare.

Fåfäng är människan. En drömmare.

Vardagsirritation eller när det kapitalistiska konsumtionssystemet kryper in i mitt vardagsrum

Ironi brukar väl inte alltid vara reklamens ledord (eller?) men idag var det ett faktum. Och jag blir upprörd. Att jag orkar.

Försökte gå in på min mail, men plötsligt svämmas sidan över av en massa aggressiva (Ja! å riktigt, med rynkade ögonbryn och hörntänder...) färggladda bollar som studsar ut över hela skärmen. "The invasion continues" utropar reklamen glatt. Jo, det vill jag lova, pop-up i sin fulaste skrud. Plötsligt kan jag inte göra någonting, det går inte ens att stänga fönstret. Är det verkligen så, att denna metod får mig att vilja köpa Sony Ericssons mobiltelefoner? Mitt svar blir N E J.

Tyvärr är jag ju redan innehavare av en dylik apparat av det nämnda märket.... skit.

Adjektivens revolt

Hon tassar på tå runt det mjuka. Ringer sin syster och undrar. Kan man hålla ett löfte? Bör man hålla vad man lovar? Till varje pris?
Hon kommer närmare nu. Undrar varför det mjuka gör så ont, adjektiven är så motsägelsefulla. Vart tog grammatikens regler vägen? Trygghetens vallar vibrerar, ljudet smärtar. Skickar blixtar in hjärtat.
Så lugnar det sig en stund. Med mjuk bomull i öronen, stängs världen ute ett tag. Hon slappnar av, sjunker ner på marken. Ler. Snett. Det ska nog gå bra nu, allting ordnar sig. Men var är hon som borde klappa henne på huvudet, ta hennes kropp i sin famn och vagga mjukt, vyssjande?
Ett andetag och så är ljudet där igen. Vill springa. Fly.
Men vibrationerna finns över allt. Och det mjuka. Hårda.

Sápmi hela dagen

Imorgon blir det äntligen av, efter många om och många men, "Samedagen"! Mina sjuor ska få träffa en spännande kvinna med samiskt ursprung, med en mycket fin hemsida för övrigt. Jag har slitit och stretat, tjatat och jagat. Försökt organisera (börjar bli ett slitet begrepp här...), inspirera och nå de andra lärarna. Viljan har väl funnits, men tiden ack, den stora bristvaran, gör att de 25 meter vi har mellan varandra, upplevs som eoner.

Hursomhelst har jag enorma förväntningar på i morgon, så hoppas att även barnen uppskattar det hela. Efter föredraget, blir det lunch och sedan filmvisning, Varg uppföljt med olika uppdrag beroende på klass.

Kanske är det sedan möjligt att lovet kan innebära en stunds vila, eller?

Kaos är min granne

Med ett pulserande huvud och ett innehåll jag inte vill ha i näsan, försöker jag samla mina tankar. Mitt nuvarande tillstånd är förstås en naturlig följd utav en helt hysterisk vecka.
Att överleva på jobbet tycks bara bli knepigare och knepigare, då kaos är den dominanta termen. Det värsta numer är egentligen att se hur alla bryts ner och mår dåligt. Från att arbetsplatsen ursprungligen haft som sitt viktigaste kännetecken ett fantastisk kollegie, är det numer få som orkar skratta. Nu råkar jag dock ha turen att ha två av de mest ståndaktoga på den punkten i mitt arbetsrum. När A lägger upp ett hjärtligt och rått skratt åt galghumorn i vår situation, kan jag inte annat än skratta med. Det är förlösande. Underbart.

Frågan gäller nu framtiden. Kommer vår chef att inse att hon har tappat greppet? Kommer hon att erkänna att hon ligger bakom röran? Kommer hon att fixa att ta det med aktning och backa? Kanske rent av börja lyssna på oss, som borde vara experterna på vad som ska få vår skola att fungera? Frågar du mig så ställer jag mig ytterst tveksam till detta. Att vara kontrollfreak, sakna sinne för organisation, inte lita på sina anställda pedagoger och dessutom sakna taktskänsla och människokännedom, är ingen bra förutsättning för en positiv framtid.

Så nu är bara frågan, vem går först?

Baronens inverkan på en Frökens mentala tillstånd

Måhända har jag gjort en vetenskaplig upptäckt som ingen annan visste. Drack ännu en Baron Trenck men endast en. Vad mitt huvud då meddelade mig var att en räckte denna kväll. Det ljuvliga smaken i kombination med den mjuka känslan som bredde ut sig denna sena fredagskväll, i ljusets sken vid järnspisens värme, var en ren njutning. Så då tar jag väl en till, något mindre öl. Stopp och belägg, meddelade då någon inombords. Nu är var det inte skönt längre. Skumt tänkte jag. 6,3%, skulle det vara så pass?

Det var då jag förstod, alkoholprocenten lyder under samma lag som richterskalan, ökningen är i kvadrat! Tänk vad vi har blivit lurade!

Alternativ teori: Baron Trenck i kombination med sen timme, efter 5 timmars bilfärd, en fredag efter en hysterisk vecka, ihälld en 40årig kvinnas strupe, kanske kräver sin aktsamhet? Men inte lika roande tanke förstås.

Finns

Nej, jag finns kvar. Har bara gått lite vilse.