Double joy

Copyright: JG

invasionen

Smek min kind. sakta. när ormen glider in i mitt hus.
Lova mig att. allt blir bra. trots den stillatigande runtglidande faran.

Tysta alla larm. omgående. låt skuggan försvinna inte märkas.
Jag blundar. du. vagga mig till sömns. viska i mitt öra.

Men bara det jag vill höra.

Le för helvete...

Får acceptera att jag inte har en komiker i mig. Lägger ner och lutar mig tillbaka i det trygga men ack så tråkiga allvaret.

Förbjud Facebook eller en 40-årings bekännelser eller kasta sten i glashus

En tanke slog mig då jag, som så många andra snurrade runt på Facebook, att det finns en fara inte så många nämner. Att hänga på FB kan ha vissa likheter med psykodynamisk terapi, något som endast bör utföras i sällskap med professionella. För vad händer när människor mitt-i-livet (fantastiskt uttryck...) registrerar sig och börjar jaga gamla spöken från förr. Jo, plötsligt svämmar gyttjan upp som man så länge tryckt undan. Eller gamla känslor som man har lämnat bakom sig (av en orsak!) kastas över en igen.
Riskerna är ju uppenbara, mitt-i-livet = grubblerier, och slutsatsen blir skrämmande. Du konfronteras med något du kanske inte var beredd på, ditt förflutna kommer fram, precis som i en terapisession och så måste du fatta alla beslut själv, utan någon som guidar dig.

För att inte tala om spelberoendet som får grepp om oss. Är det ingen som har reagerat på alla dessa vuxna farmare, cafébiträden och nöjesparkanordnare? Snart är ingen över trettio fri. Så förfasas man över de stackars datorberoende tonårspojkarna, men de har ju något vi inte har, föräldrar som kan hjälpa till att sätta gränser. Vad har vi?

Etiska nämnden, var finns ni när vi behöver er? Förbjud Facebook eller anställ ett gäng terapeuter som finns där för oss. Som fältassistenterna som är inne på Playahead och liknande, vi behöver stöd! Tror ni verkligen att vi är kloka bara för att vi är vuxna.....?

Vad är viktigast?

Mitt i livet som jag är, händer det ibland att jag stannar upp och reflekterar över det. Vad är viktigt? Viktigast? Varför? Och så fortsätter det. Tänkte så att jag skulle skriva en prioriteringslista, något som för övrigt inte är min starkaste sida, i något läge och så inte heller i detta fall.
Jag har ännu inte gjort denna, annat än en mycket liten övning på temat. I fredags då vi tappra själar som hade ridit ut den så fruktade veckan innan lovet, särskilt tung skulle den bli denna höst eftersom vi var decimerade till antalet, då bjöds vi i alla fall på en långlunch sedan skolan blivit tom. Ett strålande initiativ för övrigt. Välbehövt. Till saken, då vi sitter där och samtalsämnena tryter under någon minut, kommer jag med den strålande idén att vi lärare ska utsättas för just det vi så ofta utsätter våra elever för. En liten "livskunskapsövning".
Jag bad dem sammanfatta det viktigaste i var och ens liv i tre ord. Tror ni folk skruvade på sig?? Jo, liite. Kära kollegan J, särskilt mycket. Och han fick börja!
Resultatet blev mycket roande! Alla skrattade hjärtligt och insåg dessutom att vi inte var så olika. Dessutom bjöd temat på lite tillskruvningar, så stämningen lättades upp. Att notera för övrigt, var att ingen egentligen nämnde sin partner/man/fru/sambo, däremot fanns alltid barnen med i fall det var aktuellt.... Hm.
Vad blir då poängen med detta? Jo, att vi lärare nog lätt blir tunnelseende och slutar reflektera med åren. Att vi utsätter eleverna för övningar och situationer som vi själva inte kan tänka oss alls eller är rädda för. Av den anledningen tycker jag det är så viktigt att vi faktiskt gör det. Att vi ser till att antingen ständigt förkovra oss genom studier t.ex. eller att vi i alla fall i våra arbetslag ser till att testa. För det mesta visar det sig ju vara kul, befriande eller lärorikt, men inte alltid. Det viktigaste är ju att upptäcka det eventuella obehag som det faktiskt kan innebära och på så sätt få större förståelse för en del elevers reaktion och beteende. Kanske kan man då också hitta nya angreppssätt. Jag tror i alla fall att det är alldeles för lätt att luta sig tillbaka som lärare och sluta tänka, bara köra.

Önskningar

Villkorslös kärlek finns i endast en upplaga och välsignade är de som får uppleva den. Min undran är vilket syfte den andra har? Varför inte nöja sig med den utan krav på motprestation? Den där som jag egentligen aldrig behöver tvivla på.

Önskar att den räckte. Önskar att den uppfyllde alla behov. Önskar att livet vore enklare.

Fåfäng är människan. En drömmare.

Vardagsirritation eller när det kapitalistiska konsumtionssystemet kryper in i mitt vardagsrum

Ironi brukar väl inte alltid vara reklamens ledord (eller?) men idag var det ett faktum. Och jag blir upprörd. Att jag orkar.

Försökte gå in på min mail, men plötsligt svämmas sidan över av en massa aggressiva (Ja! å riktigt, med rynkade ögonbryn och hörntänder...) färggladda bollar som studsar ut över hela skärmen. "The invasion continues" utropar reklamen glatt. Jo, det vill jag lova, pop-up i sin fulaste skrud. Plötsligt kan jag inte göra någonting, det går inte ens att stänga fönstret. Är det verkligen så, att denna metod får mig att vilja köpa Sony Ericssons mobiltelefoner? Mitt svar blir N E J.

Tyvärr är jag ju redan innehavare av en dylik apparat av det nämnda märket.... skit.