Sommarglimtar

Den tuffaste

Operationen gick efter omständigheterna bra och det finns ett ljus även om det är en helvetestid framöver, men hon är en kämpe!

Det är inte bara ett uttryck i det här fallet. Min vän är en fantastisk människa på så många sätt och en av hennes starkaste drag är faktiskt just att hon är en krigare. Hon har ett enormt rättspatos och en enorm kraft! Hur stor den är har nog egentligen ingen av oss anat. Vi har vetat att hon har burit på en ständig fysisk smärta men såsom det är med smärta, så går den liksom inte att förmedla eller beskriva för någon annan, vi har alltid vår egen individuella upplevelse. Med facit i hand kan vi nog ändå ana vilket handikapp det egentligen ändå har varit. Trots denna börda har hon genomfört en enastående karriär inom ett område hon har utvecklat unika kunskaper i. Något som har präglat hela hennes liv hittills och det mesta har hon lärt sig på egen hand. Allt från trummor till segling till att vara en sjujävla morsa! Hon har kämpat helt enkelt och aldrig tagit ett svar hon inte är nöjd med och så ska det bli den här gången också, det är bara så!

Det här är den största striden som dessutom innehåller en massa svärta eftersom den jävla vården inte har gjort sitt jobb från början, men det går inte att fastna i bitterhet utan det måste omvandlas till kraft!

Nu tog orden slut.

Måste allt ha en titel???

En vän berättade en gång för mig om hur han hanterade sin ångest när det blev för svårt. Han spelade dator och tv-spel. Kanske förstod jag inte riktigt då utan tyckte att det bara var en flykt. Idag fattar jag precis. Ju meningslösare och monotont som möjligt, desto bättre. Förvisso dyker tanken upp ibland, den liksom tränger sig fram genom den tjocka dimma av ingenting som spelet har lyckats bädda in hjärnan i, och den försöker påminna om att det finns en massa andra viktiga saker som borde göras. Men då är det bara att ladda hem ett nytt sextiominuterspass och voilá! Så försvann den.

Kan tyckas som en flykt, men vad är inte det om inte överlevnad? Mycket annat kan jag ju inte göra just nu. Det verkar ju ännu mer meningslöst om jag ligger som en våt fläck på golvet och bölar. Ingen alls har ju någon nytta av det. Det enda jag gör är ju att vänta på läget då jag kan få träffa min vän, då tillståndet är sådant att det har någon mening för henne.

Ibland, eller snarast hela tiden när vi finns i vår närhet, håller ju jag och min älskade i varandra, hårt, ömt, desperat. Det är som om vår kärlek kan hjälpa, att vi är varandras livbojar och att vi kanske kan dra upp henne på den också. Naivt och konstigt, men det lindrar.

Sorg

Vad gör man (läs jag) inte kan hantera de känslostormar som ryter runt innanför huden? Vad gör man när det känns som att prata bara får ovädret att blossa upp ännu mer? Vad gör man när dagarna är bergochdalbanor av totala sammanbrott och sedan stunder av en märklig stillhet, som gränsar till apati, för att sedan snabbt växla över till pass då förträngning möjliggör att man kan genomföra sitt arbete men definitivt inte sitta och läsa en studiebok?

Jo, då hamnar denna "man", jag, framför skärmen. Det blir som en drog, den enda kanalen för denna totala vanmakt och uppflammande ilska som fyller mig, att skriva här, offentligt men ändå inte. Det känns som att jag delar den med er men ändå inte. Vill ju egentligen skriva till henne, men det fyller ju ingen funktion. Inte för henne. Och funktion vill jag fylla. Jag vill göra något för henne. Jag vill ta bort det där onda ur hennes kropp. Det där monstret som har intagit henne.

Jag vill vara Gud, allsmäktig. Aldrig har jag önskat det så hett som nu. Inte nog med det, jag skulle t.o.m. nöja mig med att vara troende, att jag kunde be till någon och tro på det. Skit.

Skitjävlahelvetetsfanfittaskit.......... Inte ens det känns bra. För det gör ju ingen skillnad. Min vän har lika mycket cancer för det.

Jag trodde inte jag kunde hata. Men åh, vad jag kan! Jag hatar sjukdom. H A T A R.

Tidens anda

Bloggen, den nya tidens skrivbordslåda.

...

brunt.grått.svart.
brungråsvart
bottenlöst
hopplöst

ljus.vit.skimrande.
ljusvitskimrande
uppåtlyft
hoppfullt

önskar.vill.kräver
kravfylldönskan
nudjävlar
kampenbörjar

nu.nu.nu.
nununu
görnudetniska
användalljävlaskicklighet

fyll.ut.botten
fyllutbotten
tändljusetidetkompaktamörkret
ontgottgottvinner

ge.mig.nya.fina.ord.

nu
nu
nu

fina.flicka

I hudlös rustning

Jag vill säga så mycket men är bara ordlös. Vill trösta men vet inte hur. Känner ilska men vet inte vem jag ska vara arg på. Ett stort hål breder ut sig och jag vet inte hur jag ska fylla det. Vill inte vara här utan vill vara där, men det går inte.
Du som är den största, mest engagerade mot världens orättvisa, varför drabbas du av den värsta? Var finns logiken eller förklaringen? Den finns inte.
Frustrerande vanmakt, rasande sorg, vansinnig tyst upprördhet.
Du, du fina, du rara vän. Har jag någonsin sagt det? Du kloka, du starka människa. Ta nu fram all kraft och lite till. Tror sällan på något, men nu vet jag att min energi på något sätt måste ta vägen någonstans och jag riktar den mot dig, långt där borta, så att när du känner att din tar slut, så finns det en reserv att ta av. Det är min tro.
Vill krama dig, men är rädd att inte hålla ihop själv. Är nog en rätt värdelös trösterska. Men jag tänker jobba på det.
Jag finns här men också där, hos dig. Tänker tänker på dig. Hela tiden.
Upp till kamp!