Love is all around

Spöket är jagat på flykten nu. Det där mörka okända är inte lika dominant längre. Nu har jag äntligen en kontakt med Henne. Brev är skrivna och skickade, mottagna och uppskattade. Kanske kommer jag till och med få en ny brevvän ;) Rösten är stadigare i mitt öra och det finns en fast tro och övertygelse om att detta är början på kampen som kommer att vinnas. Vi pratar vardagliga ting, som att jag är lite snuvig och Han är febrig, att tiden i Huset närmar sig och alla projekt vi har där. Vardagen landar och jagar bort det normaliserade sjuka. Så klart, finns det fortfarande där, men nu finns också något annat.
Att låta sjukdomen bli det enda allenarådande ämnet, att det blir ett normaliserat tillstånd, är inte rätt.
Rätt är detta:
Igår fick hon känna havslukten och solen smeka hennes kind på den vackra ön. Det om något måste ge livslust!
Jag är glad.

I väntan Godot

Erbjudande:

Jag har två biljetter till premiären av "I väntan på Godot" på Stadsteatern i Stockholm, ikväll 27/3 kl 19.00.
Medverkande: Mikael Persbrandt, Johan Rabaeus, Ingvar Hirdvall, m.fl. Regi av Thommy Berggren.

Kan tyvärr inte utnyttja dem eller lösa in dem. Alla föreställningar är utsålda denna säsong!

Hör av er snarast!

Permis

Dagens nyhet:
Nattpermission, äntligen hemma!

Hurra!
Framsteg.

Revival

Inget ont som inte har något gott med sig,
om än minimalt i relation.
Men,
har upptäckt det handskrivna brevets charm.
Känsla, personligt, fint, med stora möjligheter och variationer.

I mitt öra

Hennes röst, till slut i mitt öra. Liten, svag men ändå där. Mitt i vardagens brus, stannade allt upp. Hon uttryckte glädje, rörd av ett enkelt brev, handskrivet på papper. Det lilla jag kunnat göra. Hon vill hem. Inga mer blommor. Hon vill hem.

Jag trodde att min röst skulle gå sönder. Inte hålla. Men. Inga tårar. Bara varm, mjuk, ömhet fanns i mig. Jag log. Ville otåligt berätta för alla att hennes röst hade varit där.

Men. Det gick ju inte. Bar istället med mig det varma, mjuka hem. Delade det sedan med Honom. Glädjen och hoppet.

Du. Kram.

Varmt hopp

Intet nytt på västfronten hittills idag. Bara här och det är att jag så sakteliga hittar ett sätt att leva utan skuld för att jag gör det, ett sätt att njuta av vårsolen, men utan att tappa fokus. I mig finns hon, h e l a tiden. Små, små saker påminner mig och gör mig ibland sorgset glad. Ett vet jag, och det är att vi båda ligger i startgroparna, så att så fort samtalet når oss om att vi får komma, då drar vi! Det känns skönt, för det närmar sig ju för varje dag så klart. Tidens natur liksom.

Igår promenerade jag med en annan A i mitt liv och jag kunde t.o.m. gå och drömma om framtidsdrömmar. Den där envisa vårsolen har en förmåga att alltid nå in i mitt hjärtas minsta skrymsle och tankarna gick till min och H´s båtbodrömmar. A´s lilla H har ju också en förmåga att påminna en om livet, precis så där som det ska vara. När jag på kvällen dessutom fick äran att snusa på henne och bli lite gosad av knubbiga små armar och fingrar, ja då känns värmen igen och med den värms också hoppet upp!

Så nuläget är hopp.

Uppdatering

Finns det någon ände på livets grymma ironi??

Fick igår kväll veta att den sista operationen berodde på en läkares misstag...... Experten på tarmoperationer orsakade ett tarmvred vilket innebar ännu ett ingrepp.

Ska man skrika, gråta, slå eller.....? Den mänskliga faktorn, visst, men det finns fan gränser!

Och, ja, jag tänker fortsätta svära så ofta jag vill för det känns helt rätt, jävligt rätt. Punkt.