Ambivalent anknytning

Konstaterar ännu en dag i mitt nya liv som har förflutit. Röster från förr tar sig in, påminner om det som var och overklighetskänslan övermannar mig igen. Tror att jag lätt skulle kunna bli arbetsnarkoman, det är en god flyktväg, synd att det även där ekar av komplikationer. Känslorna tycks inte vilja lämna mig ändå, fast med mitt jobb kan jag ändå styra om dem och låta engagemanget i det trasiga själarna bli fokus.

En vän förmedlade följande citat ur en artikel till mig och det får avrunda dagens inlägg:

"Den som ofta måste påkalla föräldrarnas uppmärksamhet för att inte bli bortglömd utvecklar en ambivalent anknytning.Är ofta känslostyrd i vuxenrelationer och kräver stor närhet av sin partner"

You draw the line

Du drar linjen för känslans makt

Kontrollen behålls och vakten är utkommenderad

Med rädsla för blodsmak, undviker jag att konfrontera

Det som inte vill erövras

Du drar linjen och jag ser på

Steppar bredvid och låter fuktiga blickar förstulet blicka över kanten

Cirklar vänder mig bort och återvänder, likt en boxare utan tillräckligt motstånd

Men domare saknas, jag ger upp

Du drar linjen för kärleken vansinne

Halar in mig över kanten för att sedan kasta ut mig i utmarken

Fiskafänge utan fångst för liten inte tillräcklig avisas

Men agnet lockar mig och som en mal upprepar jag mig

Du drar linjen du drar linjen du drar linjen

Envist och hårt sätter avtryck i mig

Närhet

Knepigt med skrivandet, blir liksom inte av om det svarta stråket saknas. Just nu är de flera, både mina egna och andras. Sitter i mörkret  mitt kök som numera bara är mitt. Stark men ändå svag, hudlös men rustad, tänker tankar utan att de riktigt drabbar mig. Verktygslådan har tydligen utvecklats genom åren och dubbarna fungerar, jag halkar inte lika lätt längre. Ändå, närhetens förbannelse är onekligen fortfarande en del av mig. Vill ha, men ändå inte.

Närhet är min livsluft men också det som skadar mig mest. Utan hud bränns det, förrädisk värme, glöder i mörkret.

Satte spiken i kistan, i samma ögonblick som jag visste det. Ibland undrar jag vad som är omedvetet medvetet. Vet att pressen skapar bakåtsteg men kan inte låta bli. Förmodligen helt enkelt jävligt trött på trippandet, men samtidigt, vill ju bara ha, andas närheten. Fånga det vackra stunderna och förstår det avvaktande. Ändå. Mitt i alltihop, förbannad på passiviteten och otydligheten. Kanske måste det upp på bordet och ett avtal skrivas, men är ju rädd för den jävla kärleksbyråkratin, att den ska punktera dem ömtåliga bubblan. Och det gjorde den väl också. Äh, bara att lyfta på sig rustningen igen och vara uppmärksam på riskerna med det destruktiva beteendet. Har ju gjort det förrut i olika situationer, men det är onekligen så att inte så oerhört mycket har hänt sen jag var sexton… Suck.

Stopp

Blottar halsen aldrig mer igen

Djävulen grinar i solnedgången och ljusen rusar mot mig

Ögonen tåras av vinden

Blottar aldrig halsen igen

Med stödkrage genom livet skyddad mot skyddslösheten

Hudlös blir rustad till slut

Blottar aldrig halsen igen

Inget att vinna bara försvinna ut i tomheten

Kan inte finnas argument nog

Deprimerat depraverad missbrukare

Av det som kallas närhet

Ingen vettig människa skulle godkänna den förnedring

Längtan leder till

Stopp

Blottar halsen aldrig mer igen

Melodierna snärjer kan inte värja mig

Sången ändrar tonart

Blottar halsen aldrig mer igen

Dyker backar betraktar förödelsen i repris

Missade tuvan lämnade stigen

Blottar halsen aldrig mer igen

Gudar jag inte tror på skrattar överseende i skuggorna

Vad trodde hon visste hon

Deprimerat depraverad missbrukare

Av det som kallas närhet

Ingen vettig människa skulle godkänna den förnedring

Längtan leder till

Stopp

Trädan är över

Hej.

Här är jag igen. Lång natts färd mot dag, efter en mörk höst fanns ändå ett ljus i slutet. Våren spirar och jag med den.

Vill ju skriva, så därför gör jag det.

Nu.

Oavsett

Oavsett livet
är det

Oavsett tanken
lever det

närheten finns
Oavsett

kärleken når
Oavsett

jag känner
du rör
vi lever

det gör ont
det är kärlek

rött och blött

Det är märkligt hur kärlek kan spränga ett hjärta och samtidigt hela. Att det gör så ont att älska. Om du älskar blir du sårbar, det är ett faktum.

Splittrad mellan kärlek till de levande och behövande och sorgen över henne som inte längre är kvar. Hotar att spränga bröstet, nu gäller det att hitta den läkande tanken. Att kärleken ändå helar. Jag har ynnesten att älska. Jag är privilegierad.

Men det är fan inte lätt. Inte när någon mår dåligt och jag bara vill hela, laga, rädda. Mitt väsen är totalt upptagen av detta och ändå, så trött. "Du behöver inte bära världen på dina axlar" är en återkommande kommentar. Nähä? Hur ska jag göra då? Hur skulle jag kunna hålla ihop om jag inte försökte med min lilla värld åtminstone? Samtidigt vore det ju intedumt med lite hjälp, det är ju rätt tungt.

Tur att så lite behövs för ny energi. En kram, ett ord och jag är uppfylld igen. Av hopp. Av ny, frisk kärlek. Samtidigt, det är så lätt att dra ner sig själv med meningslösa tankar. Vad har jag gjort för fel? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Förhoppningsvis får jag inga svar. Bitterhet är definitivt inte en lösning som är uppbyggande.

Vill återigen skrika. Eller slå. Eller fly. Eller tystna. Ide? Men inte, så blir det ju inte, till slut.
Till slut blir det nog lugnt. Det är Hoppets svar. Och ännu, fortfarande, är jag dess lärjunge. Jag tränar hopp varje dag.