Min verktygslåda saknar manual

Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.

Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.

Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.

Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.

Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!

Á la carte

Ett hjärta på silverfat
Välkommen på middag?

drömmen

fötter som svävar över runda stenar
klättrar på berget
blossande kinder och vind i håret
svävar
svävar

pärlande skrattar flickan
blicken stolt och trotsig
utmanar den förbannade, älskade västanvinden
skrattar
skrattar

lockar med oss, in oss i farten
ön som är paradiset
för henne med den lätta kroppen
lockar
lockar

stannar ser ut mot havet som lever
båten drömmarna spricker trasas sönder
rädslan sprider sig når ögonen
rädd
rädd

vi sträcker ut händerna
vill fortsätta dansen
med den levande varelsen
dansa
dansa

musiken tystnar
havet stillar sig
blicken slocknar
tystnad
stillhet

vet inte

ångest smärta rädsla
mörker ensamhet bottenlös
avstånd cancer död
hopplöshet vanmakt lidande

ord som jag känner
ord som gör ont
känslor som värker
det vet jag


hospice
om det vet jag inte
vad jag känner

Prestationsprinsessan

"Jag kan inte bortse från detta mördande jag: det finns där, jag känner lukten och närvaron av det, men jag tänker inte ge det mitt namn. Jag ska dra skam över det... Det största vapen det har och har haft är bilden av mig som en fullkomlig framgång: i mitt sätt att skriva, undervisa och leva. Så fort jag vädrar icke-framgång i form av refuser, frågande miner i lektionssalen när jag är oklar på någon punkt, eller kall fasa i de privata relationerna, anklagar jag mig själv för att vara en hycklare, eftersom jag utger mig för att vara bättre än jag är, och för att i grund och botten vara usel."

Sylvia Plath, Dagböcker

Fick en bok av en kollega, som hon tyckte skulle gå runt i den grupp jag då satt med i, men hon betonade att hon vill att jag skulle få den först.... Den heter Duktighetsfällan - en överlevnadsbok för prestationsprinsessor. Ok, inget att hetsa upp sig för i och för sig, då jag mycket riktigt har fått min beskärda del av väggkrock för några år sen, år 2003 för att var mer exakt. Så det var ju ganska rart ändå och jag tänkte första att inte behöver jag det här nu, men jag provar.

Nu slukar jag boken, skriven av två forskare på Karolinska som arbetar med stress. Jag vet att jag har en liten bit kvar till väggen och att jag har lärt mig mycket på vägen hit, men inser under läsningen att jag här får svar på en hel del jag har funderat på. Under min sjukskrivning hade jag mycket svårt att förlika mig med att jag var någon perfektionist, som man ofta hävdar att vi som blir utbrända är. Jag menar, jag är slarvig, kan vara ganska lat och apatisk för den delen. Nu fick jag en ny insikt.

Joanna Rose och Aleksander Perski hävdar att det finns två typer av perfektionister. Alltså två olika förklaringar till vilken typ av självkänsla man besitter, då det ju handlar om en försvagad sådan som driver en till att vilja bevisa något hela tiden. Att det är mina prestationer som avgör vad jag är värd. Den ena sorten kallas för "Kompetensbaserad självkänsla" och den andra helt enkelt "Relationsbaserad självkänsla". Ett sätt att avgöra vilken som kan vra aktuell, är enligt dem att skatta sig enligt ett antal påståenden. 1 betyder att det inte alls stämmer och 5 att att det stämmer helt.

När jag läste listan över relationsbaserad självkänsla, lämnade jag över den till min H och frågade oskyldigt "Hur tror du jag hade skattat mig här?"....

1. Jag har en tendens att vara andra till lags för att inte riskera att förlora deras uppskattning.

2. Jag är mycket känslig för signaler av avvisande och ogillande från andra omkring mig.

3. Min självkänsla går lätt upp och ner beroende på signaler av avvisande och accpetans från andra i mina nära relationer.

4. Om en kärleksrelation tagit slut känner jag mig verkligen oduglig och värdelös.

5. Jag är benägen att ofta visa för stor hänsyn i relationer på bekostnad av mina egna behov och känslor.

Och jag arbetar med människor, som lärare, hela dagarna.

No further comments.

Fortsättning följer.

Nervtrådar

Det talas om släktled. I min finns istället en nervtråd som existerar i led har jag kommit fram till. Den går från min mor och med största sannolikhet bakåt i tiden. Från mig fortsätter den neråt. Innebörden av detta är att det de känner, känner också jag. Smärta, glädje, sorg. Det drabbar mig i magen, i hjärtat och rakt i solar plexus. Det finns inget skydd.
Det är INTE en navelsträng, jag är säker. Nerverna ger upphov till en direkt reaktion, att värja sig är en omöjlighet.
Min insikt förklarar så mycket, men inger inget hopp. Den förklarar skeenden, beteenden, men ger ingen lindring. Liksom en förbannelse finns den där och hindrar oss från att agera rationellt. Vi får helt enkelt bara följa med, hålla i oss och hoppas på kärlekens kraft. även om det är den som så ofta står för smärtan. Jag har trots allt ändå ett val, att blunda eller gå med öppna ögon. Väljer det senare, ty det första är beprövat och ingen lösning.
Så, nu svingar jag mig i repet och hoppas att vi snart kommer över på nästa sida.

Hjärtvibrationer

Jag är inte sams med mitt hjärta
Är trött på denna eviga osämja som bara skapar förvirring
Fysiken är emot mig
drabbningar utan blod men ack så mycket smärta
Det vibrerar och dunkar under huden
Tappar talföret
Tappar tankeförmågan
Nervösa små steg, glider tyst undan
Oroliga blickar, flackar upp i taket
Oregelbundna slag, väcker ångest i bröstet
Svettdroppar rinner nerför ryggen
Hjärtats krig med hjärnan
Ingen nyhet, men ändå så aktuellt
Alltid?
Alltid
Jag är inte sams med mitt hjärta
och inte det med mig