du skrattar. jag ler. du skriker. jag gråter
vi. på varsin gata. parallella krumbukter. utan slut
vi. vill nå varann. till vägs ände och stadens ljus. kryper fram
du säger. du förstår ingenting. menar. du betyder allt
jag säger. gör inte så där, gör så här. tänker. jag kan ge mitt liv för dig.
ibland kommer vi till en korsning. och möts. jag längtar efter trafikljusets irriterande långsamhet
jag älskar dig
söndag 15 februari 2009
lördag 14 februari 2009
Säg mamma
Vet du att du är den enda som har koden till min dörr
att du kan öppna den på vid gavel med bara ett ord
det finns ingen säkerhetsdörr som stoppar dig.
Välkommen in!
att du kan öppna den på vid gavel med bara ett ord
det finns ingen säkerhetsdörr som stoppar dig.
Välkommen in!
Till Dig
"when your sparkle evades your soul
I’ll be at your side to console
when your standing on the window ledge
I’ll talk you back, back from the edge
I will turn, I will turn your tide
be your Sheppard and your guide
when you’re lost
in the deep and darkest place around
may my words walk you home safe and sound
when you say that I’m no good
and you feel like walking
I need to make sure
you know that’s just the prescription talking
when your feet decide
to walk you on the wayward side
up upon the stairs
and down the downward slide
I will turn,
I will turn your tide
do all that I can to heal you inside
I will be the angel on your shoulder"
I’ll be at your side to console
when your standing on the window ledge
I’ll talk you back, back from the edge
I will turn, I will turn your tide
be your Sheppard and your guide
when you’re lost
in the deep and darkest place around
may my words walk you home safe and sound
when you say that I’m no good
and you feel like walking
I need to make sure
you know that’s just the prescription talking
when your feet decide
to walk you on the wayward side
up upon the stairs
and down the downward slide
I will turn,
I will turn your tide
do all that I can to heal you inside
I will be the angel on your shoulder"
fredag 13 februari 2009
Kontroll?
Min kära livskamrat och jag brukar sällan bråka om trivialiteter som hushållsarbete, men när det då och då ändå kommer upp, kan han gärna hävda att han tycker att jag är en pedant. Nu är det nog lätt att avfärda min följande analys som att jag nog inte är den rätta att bestrida påståendet, men jag tänker ändå ge mig i kast med det.
Jag kan lugnt erkänna att det är enormt tillfredsställande att ha det städat runtomkring mig, men samtidigt kan jag också se med öppna ögon att så sällan är fallet, särskilt inte under de sista åren då jag medvetet gjort en prioritering. Eftersom jag vet att jag helt i motsats till ovan nämnda anklagelse, är väldigt slarvig, har svårt för att sortera papper och att slänga saker, så påverkar det förstås också ordningen. Jag har under mitt vuxna liv kämpat med att hitta struktur och hjälpmedel för att få någon sorts ordning. Det blev ju särskilt viktigt då jag blev lärare, för jag kan försäkra er alla, att det papperslösa samhället är INTE på gång och kommer aldrig att vara! Aldrig, snarast tvärtom! Skillnaden mellan mig och andra slarvjönsar, är att jag har svårt att förlika mig med det. Jag inser att ordning är viktigt för mitt inre kaos. Sålunda finns behovet. Tyvärr hittade jag inte en man som kunde uppfylla dem åt mig och dessutom har jag misslyckts rätt radikalt med att få mina barn att vara ordningssamma. Jag har provat allt! Fasta städdagar, mutor och straff i pengaform, ansvarsområden, familjeråd med vädjande tonfall, utbrott, sammanbrott, osv. Inget fungerar, jo, möjligtvis fasta städdagar, men det är just det jag har lagt ner. Till slut blev det svårt att hålla, då vi alla ofta har göromål på annat håll på helgerna. Ibland har mannen beredskap, ibland åker vi till landet och barnen ska vi inte tala om! En av dem bor knappt här emellanåt, hon kommer bara hem för att röja runt lite i sitt rum ;). Vardagar är det inte tal om (har även försökt det), då är jag själv en trasa, men en obrukbar sådan.
Hursomhelst, jag har kapitulerat och låter dammet och röran växa. Orkar inte. Mycket av röran står jag ju också för förstås, det erkänner jag ju. Men, pedant är jag alltså I N T E. Man kan ju undra var Han kommer ifrån.... Det finns dock ett par saker Han använder som bevis; bestickslådan bl.a. Vid några tillfällen har jag nämligen blivit "upprörd" över att besticken har blandats i sina fack och har då påpekat det för Min käraste, varpå Han menar att jag är hysterisk, "det spelar väl ingen roll"... Vilket i sin tur har lett till att han emellanåt roar sig med att medvetet lägga fel, kul va? Men, jag kan leva med det. Han menar också att jag är konstig då jag tycker att besticken ska ligga på rätt sätt då man dukar och inte bara slängas fram. Borgarbracka tror jag bestämt han viskar när jag inte hör.
Nu är det dock så att jag har upptäckt att jag kanske är "smygpedant"! Jag kan nämligen finna tillfredsställelse i några små handlingar jag vet att ingen märker, men de roar mig. Biktdags!:
1. När jag emellanåt fyller bestickskorgen i diskmaskinen, försöker jag sortera besticken, så att alla gafflar står för sig, osv. Min ursäkt är att det blir mer effektivt att tömma den sedan...
2. Jag vill att glasen ska stå efter form och typ i skåpet (rätt normalt misstänker jag). En ambition som oftast krossas då någon annan tömmer diskmaskinen.
3. En period försökte jag lägga mina tröjor i skåpet i färgordning, det var rätt kul, men det mesta var ju svart eller rött så det var inte så svårt egentligen...
4. Ibland "frontar" jag typ konservburkar och andra förpackningar i skåpen, ser lite fint ut. en sorts imaginär ordning skapas (ja, jag har jobbat i affär...)
5. Jag vill att köksprylarna ska ha en given plats i skåpen, pedantisk som jag är så gillar jag inte riktigt att behöva leta efter allting varje gång det ska användas...
För er hardcore-pedanter så misstänker jag att dessa punktinsatser låter helt normala, kanske t.o.m. lite slarvigt, men om Mannen fick veta detta, så vore det nog kört.
Min slutanalys blir således att det inre kaoset behöver öar av trygghet i tillvaron och förmodligen är min man en källa av lugn, stabilitet och trygghet och därför förstår han mig inte. Jag får nog ruska om honom lite så att även han mår lite dåligt, kanske ska jag hota med skilsmässa? ;)
Jag kan lugnt erkänna att det är enormt tillfredsställande att ha det städat runtomkring mig, men samtidigt kan jag också se med öppna ögon att så sällan är fallet, särskilt inte under de sista åren då jag medvetet gjort en prioritering. Eftersom jag vet att jag helt i motsats till ovan nämnda anklagelse, är väldigt slarvig, har svårt för att sortera papper och att slänga saker, så påverkar det förstås också ordningen. Jag har under mitt vuxna liv kämpat med att hitta struktur och hjälpmedel för att få någon sorts ordning. Det blev ju särskilt viktigt då jag blev lärare, för jag kan försäkra er alla, att det papperslösa samhället är INTE på gång och kommer aldrig att vara! Aldrig, snarast tvärtom! Skillnaden mellan mig och andra slarvjönsar, är att jag har svårt att förlika mig med det. Jag inser att ordning är viktigt för mitt inre kaos. Sålunda finns behovet. Tyvärr hittade jag inte en man som kunde uppfylla dem åt mig och dessutom har jag misslyckts rätt radikalt med att få mina barn att vara ordningssamma. Jag har provat allt! Fasta städdagar, mutor och straff i pengaform, ansvarsområden, familjeråd med vädjande tonfall, utbrott, sammanbrott, osv. Inget fungerar, jo, möjligtvis fasta städdagar, men det är just det jag har lagt ner. Till slut blev det svårt att hålla, då vi alla ofta har göromål på annat håll på helgerna. Ibland har mannen beredskap, ibland åker vi till landet och barnen ska vi inte tala om! En av dem bor knappt här emellanåt, hon kommer bara hem för att röja runt lite i sitt rum ;). Vardagar är det inte tal om (har även försökt det), då är jag själv en trasa, men en obrukbar sådan.
Hursomhelst, jag har kapitulerat och låter dammet och röran växa. Orkar inte. Mycket av röran står jag ju också för förstås, det erkänner jag ju. Men, pedant är jag alltså I N T E. Man kan ju undra var Han kommer ifrån.... Det finns dock ett par saker Han använder som bevis; bestickslådan bl.a. Vid några tillfällen har jag nämligen blivit "upprörd" över att besticken har blandats i sina fack och har då påpekat det för Min käraste, varpå Han menar att jag är hysterisk, "det spelar väl ingen roll"... Vilket i sin tur har lett till att han emellanåt roar sig med att medvetet lägga fel, kul va? Men, jag kan leva med det. Han menar också att jag är konstig då jag tycker att besticken ska ligga på rätt sätt då man dukar och inte bara slängas fram. Borgarbracka tror jag bestämt han viskar när jag inte hör.
Nu är det dock så att jag har upptäckt att jag kanske är "smygpedant"! Jag kan nämligen finna tillfredsställelse i några små handlingar jag vet att ingen märker, men de roar mig. Biktdags!:
1. När jag emellanåt fyller bestickskorgen i diskmaskinen, försöker jag sortera besticken, så att alla gafflar står för sig, osv. Min ursäkt är att det blir mer effektivt att tömma den sedan...
2. Jag vill att glasen ska stå efter form och typ i skåpet (rätt normalt misstänker jag). En ambition som oftast krossas då någon annan tömmer diskmaskinen.
3. En period försökte jag lägga mina tröjor i skåpet i färgordning, det var rätt kul, men det mesta var ju svart eller rött så det var inte så svårt egentligen...
4. Ibland "frontar" jag typ konservburkar och andra förpackningar i skåpen, ser lite fint ut. en sorts imaginär ordning skapas (ja, jag har jobbat i affär...)
5. Jag vill att köksprylarna ska ha en given plats i skåpen, pedantisk som jag är så gillar jag inte riktigt att behöva leta efter allting varje gång det ska användas...
För er hardcore-pedanter så misstänker jag att dessa punktinsatser låter helt normala, kanske t.o.m. lite slarvigt, men om Mannen fick veta detta, så vore det nog kört.
Min slutanalys blir således att det inre kaoset behöver öar av trygghet i tillvaron och förmodligen är min man en källa av lugn, stabilitet och trygghet och därför förstår han mig inte. Jag får nog ruska om honom lite så att även han mår lite dåligt, kanske ska jag hota med skilsmässa? ;)
torsdag 12 februari 2009
Husdjur säljes
Ulliga, mjuka dammråttor säljes. Olika storlekar finnes, lättskötta. Pris kan diskuteras. Klara för hämtning omgående!
Säljes p.g.a. panik.
Säljes p.g.a. panik.
söndag 1 februari 2009
Beröring
Idag såg jag något som gjorde mig varm.
Satt och väntade på att träningen skulle börja och mittemot mig på den lilla "väntplatsen" (faktiskt, en liten balkong med en gräslik matta och några saccosäckar att sitta på!), nedsjunkna i två av de nämnda saccosäckarna, satt en man och en kvinna. Båda djupt fösjunkna i varsin tidning. De var väl närmare 60 år och klädda i träningskläder, själv satt jag och nynnade med Glasvegas i öronen och när jag tittar upp hamnar mina ögon på dem. Plötsligt rör sig mannens hand, liksom omedvetet mot kvinnans ben. Han fortsätter läsa, handen berör henne ömt på utsidan av låret och blir stilla där. Då ser jag hur hennes hand möter upp, också hon i fortsatt djup koncentration. Händerna berör varandra och liksom pratar och bekräftar "ja, jag finns här" och så var det klart.
Jag blev så rörd, över den enkla lilla rörelsen, så fylld av ömhet! Jag vet inte om jag riktigt lyckas förmedla detta här, men det gjorde mig så glad och hoppfull.
Sedan genomgick jag ett fantastiskt träningspass som snarast var yoga, tiden rusade och jag begav mig hemåt med humöret på topp....
...men, med blodsockret på botten. Så trots denna fina inledning, lyckades jag ställa till en riktigt korkad scen hemma p.g.a., som jag uppfattade det, för lite mat och för "mycket" folk. Egentligen var jag nog irriterad på Honom. Det blev så illa att jag sprang hemifrån, liksom dottern och pojkvännen.... Åh vad jag skämdes!! Jag lyckades dock fånga dem utanför porten och be om förlåtelse för mitt beteende, som jag tror, berodde på blodsockerbrist och tilltagande PMS, faktiskt!
Slutsats: Det goda humöret är färskvara och oerhört sårbart, hos mig.
Jag borde
Jag borde städa. Jag borde ha mer ordning. Jag borde skriva på min bok. Jag borde sluta curla mina barn. Jag borde vara mer sträng. Jag borde sluta... Jag borde börja... Jag borde höra av mig till mina kompisar mer. Jag borde gå och lägga mig i tid. Jag borde vara mer nöjd.... Jag borde skriva oftare i min blogg. Jag borde inte titta på sådan där underhållningsprogram, för jag borde ju visa min intellektuella skärpa dygnet runt. Jag borde inte glo så mycket på TV. Jag borde inte ta den där andra portionen, för då känner jag mig pluffsig. Jag borde inte bry mig om mitt utseende, för det är ju bara ytligt.
Borde, jag trodde jag hade gjort mig av med det där ordet, som jag fick arbeta så mycket med att lyfta bort från axlarna under den där tiden efter att jag hade frontalkrockat med väggen. Men se, nu är hon här igen! Ja, för en hona är det, det kan jag lova. Var kommer hon ifrån? Ibland känns det som att det är från omgivningen, kraven från " de normala", att man måste ha ordning i sitt hem, inte låta det förfalla. Ibland kommer det från föräldrar, som tycks ställa krav på att man ska klara allt det där som tydligen hör vuxenlivet till. Trots 40 fyllda, tycks jag ju inte mognat riktigt än. Ibland är det säkert välmenande vänner, som ger en råd i hur jag ska hantera mina barn, råd som förvandlas till borde, för de sitter väl inne med lösningen?? Andra gånger är det från media och reklam. Eller inte, för jag är ju inte så dum att jag påverkas av media!!! Eller? Det kan ju också vara på jobbet, med en oempatisk chef är det lätt hänt: "du borde ställa upp när någon (läs: jag) ber dig.
Fast, kan det finnas ett annat perspektiv? Kan det finnas något där inuti mig, som pockar på uppmärksamhet, som aldrig är nöjd med vad jag gör, som alltid tycker att jag ändå kunde hunnit med lite mer den där dagen. Kan det vara så att den där lilla därinne inte känner sig bekräftad och därför vill vara perfekt för att duga? Kan det vara så att jag ska ta upp den lilla och krama om henne och viska: "att du duger, det spelar ingen roll vad någon annan säger. Du behöver heller inte klara allt själv utan du kan, nej, ska be om hjälp om det behövs!"
Jag borde helt enkelt sluta säga borde.
Borde, jag trodde jag hade gjort mig av med det där ordet, som jag fick arbeta så mycket med att lyfta bort från axlarna under den där tiden efter att jag hade frontalkrockat med väggen. Men se, nu är hon här igen! Ja, för en hona är det, det kan jag lova. Var kommer hon ifrån? Ibland känns det som att det är från omgivningen, kraven från " de normala", att man måste ha ordning i sitt hem, inte låta det förfalla. Ibland kommer det från föräldrar, som tycks ställa krav på att man ska klara allt det där som tydligen hör vuxenlivet till. Trots 40 fyllda, tycks jag ju inte mognat riktigt än. Ibland är det säkert välmenande vänner, som ger en råd i hur jag ska hantera mina barn, råd som förvandlas till borde, för de sitter väl inne med lösningen?? Andra gånger är det från media och reklam. Eller inte, för jag är ju inte så dum att jag påverkas av media!!! Eller? Det kan ju också vara på jobbet, med en oempatisk chef är det lätt hänt: "du borde ställa upp när någon (läs: jag) ber dig.
Fast, kan det finnas ett annat perspektiv? Kan det finnas något där inuti mig, som pockar på uppmärksamhet, som aldrig är nöjd med vad jag gör, som alltid tycker att jag ändå kunde hunnit med lite mer den där dagen. Kan det vara så att den där lilla därinne inte känner sig bekräftad och därför vill vara perfekt för att duga? Kan det vara så att jag ska ta upp den lilla och krama om henne och viska: "att du duger, det spelar ingen roll vad någon annan säger. Du behöver heller inte klara allt själv utan du kan, nej, ska be om hjälp om det behövs!"
Jag borde helt enkelt sluta säga borde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)