I hudlös rustning

Jag vill säga så mycket men är bara ordlös. Vill trösta men vet inte hur. Känner ilska men vet inte vem jag ska vara arg på. Ett stort hål breder ut sig och jag vet inte hur jag ska fylla det. Vill inte vara här utan vill vara där, men det går inte.
Du som är den största, mest engagerade mot världens orättvisa, varför drabbas du av den värsta? Var finns logiken eller förklaringen? Den finns inte.
Frustrerande vanmakt, rasande sorg, vansinnig tyst upprördhet.
Du, du fina, du rara vän. Har jag någonsin sagt det? Du kloka, du starka människa. Ta nu fram all kraft och lite till. Tror sällan på något, men nu vet jag att min energi på något sätt måste ta vägen någonstans och jag riktar den mot dig, långt där borta, så att när du känner att din tar slut, så finns det en reserv att ta av. Det är min tro.
Vill krama dig, men är rädd att inte hålla ihop själv. Är nog en rätt värdelös trösterska. Men jag tänker jobba på det.
Jag finns här men också där, hos dig. Tänker tänker på dig. Hela tiden.
Upp till kamp!

Design

Och nu, lite reklam för min fantastiska, kreativa vän Malin! Hon har inte bara författarambitioner utan har även en estetisk ådra som inte går av för hackor. Hon har skapat en fin sida där du kan se prov på hennes designförmåga och även beställa hennes tjänster i fråga om utformning av t.ex. visitkort, gratulationskort eller annat. Gå in och kika!!

Skilda världar

Nog visste jag att jag inte var i majoritet och nog visste jag att frågan inte engagerade så mycket. Men att få svart på vitt, hur illa ställt det är, känns bedövande! Att så många, t.o.m. personer som väl får betraktas som seriösa journalister, lever i en förgången sagovärld, där man prioriterar att lyfta fram information om en familj, utan andra kvalifikationer än att de råkar vara födda i en särskild släkt.

Under gårdagen och idag, har både TV och våra stora dagstidningar, bågnat av bilder och text om ett par som har bestämt sig för att de ska gifta sig. Public service TV, bestämde sig för att ägna flera timmar till denna pseudonyhet, flytta på andra programtider och samla "experter" för att dissekera detta ämne. Min morgontidning hade tillägnat första sidan och ett nästan tvåsiffrigt antal sidor åt paret.



Jag förstår ingenting.... Vad är det som händer? Är vårt behov av flykt från verkligheten så stor?? Att vi vill vältra oss i två människors ofrihet dessutom. I år, 2009, applåderas det åt att en kvinna är tvungen att ha inte bara sin fars godkännande, utan också regeringens! Vilket genusperspektiv kan vi lägga på detta tro?



Det värsta är att mediavärlden dessutom hotar med att detta kan bli det stora ämnet under hela året, vi ska glömma bort krisen....



Daniel och Victoria. Familjen Svensson. Skilda världar.

http://www.repf.se/

En nödvändig text

Som en självklar kommentar till tidigare inlägg, vill jag citera denna för mig omvälvande text. Den tog andan ur min sextonåriga lekamen med sitt brutala, men också starka, budskap. Varsågoda!


NÖDVÄNDIGHETENS NÄVE av Solveig von Schoultz

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gåner bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen -

du tror du kuvar mig liv?

Mitt hjärtas skri i världen

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.[...]

(Pär Lagerkvist)

Hur mycket kan man skriva om ångest? Oändliga hyllmetrar uppenbarligen, om man tittar bakåt i litteraturhistorien och likaså i samtidstexter. Hur många bloggar innehåller inte ett ångesttema? På Google får man 1.590 000 träffar på bara sökning av ordet, på svenska! Då är inte inslagen i litteraturen medräknade eller alla privata dagböcker som fortfarande skrivs, håll i er, med papper och penna, med. Ångest är såsom alla tecken tyder på, en självklar del av våra liv. Någon skulle säkert säga att det är ett tecken på vår tid, att västvärldens hårda materiella klimat är en orsak. Själv är jag inte så säker.

Jag tror att begreppet i många fall används lite vårdslöst, människor säger gärna att de får ångest när något går dem emot. Det pratas även om bakfylleångest. I det senare fallet kan man nog emellanåt tillstå att man börjar närma sig, om man är riktigt dålig vill säga, annars tycker jag även i de fallen är något missbrukat. Ångest däremot, i form av fysiska besvär, rädsla för döden och rädsla för att leva, är något annat. Något väldigt privat. Den som har ångest enligt den medicinska betydelsen, gör sällan det till något offentligt, något man småpratar om på kafferasten. Sin egen ångest vill man dölja, förtränga med hopp om att den kanske ska försvinna eller åtminstone låta bli att dyka upp alltför snart igen.

Att lida av ångest har många orsaker, ytligt sätt. Hos olika individer finns olika utlösande faktorer, något som händer, eller inte händer. Man förlorar någon eller man tappar kontrollen. Man ställs inför val som syns omöjliga att avgöra. Någon nära lider och man upplever vanmakt. Listan är oändlig men det finns en gemensam röd tråd. Rädsla. Människans rädsla för livet.

För så är det, livet är en utmaning, alltid. Och så är det för alla. Det har varit så i alla tider. Det finns undersökningar som menar att 7 av 10 någon gång under sitt liv, kommer att drabbas av en depression och med den följer ofta ångest.

Allt detta är sällan självklart för Stina som sitter där på fikarasten och lyssnar på tjattret och ser alla, enligt henne, lyckliga människor som sitter där och småpratar om ytligheter och meningslösheter. Själv fasar Stina för kvällen, då hon kommer att ligga ensam i sin säng och grubbla över livet samtidigt som ångesten kommer krypande. Hon tror att hon är ensam, att hon är svag, att hennes lidande är självförvållat och kanske t.o.m. ett straff.

Till Stina och alla andra så vill jag bara förmedla just detta, att ångest är en del av livet. Att hon bara behöver skrapa lite på ytan hos den som står närmast, så finns det ett mörker. Likaså finns det förstås ett ljus. De gamla kineserna var inte så dumma, när de skapade filosofin kring Yin och Yang. Livet är mörker men också ljus. Att veta att man inte är ensam och att inse att det också betyder en ljusning så småningom, kanske lindrar. Detta vill jag i alla fall tro.

Bland blommor och semlor

Efter en ljuvlig promenad i solskenet, på spaning efter drömbostaden, en båt, för att sedan passera och dregla över de numer idylliska träkåkarna på Söders höjder, blev vi ovanligt nog sugna på en fika. Detta ledde oss till upptäckten av ett riktigt smultronställe jag bara måste göra reklam för, Ulrikas café och catering. Något undangömd i ena änden av Ringvägen låg det, detta lilla mysiga ställe.

Två minisemlor och en cappuccino senare hade jag bestämt mig, här ska jag äta lunch många gånger. Jag kanske rent av blir en cappuccinomamma av äldre modell.

Må bra? Naiva dumsnut, glöm det!

Här går man runt på jorden och försöker kämpa för att må bra och att bli mer optimistisk, men vad har man för det? Någon motarbetar oss...

Det hade varit intressant att fått lyssna på ett redaktionsmöte eller när de nu bestämmer hur löpet ska se ut, hur resonerade de??

Ett litet exempel till: