Design

Och nu, lite reklam för min fantastiska, kreativa vän Malin! Hon har inte bara författarambitioner utan har även en estetisk ådra som inte går av för hackor. Hon har skapat en fin sida där du kan se prov på hennes designförmåga och även beställa hennes tjänster i fråga om utformning av t.ex. visitkort, gratulationskort eller annat. Gå in och kika!!

Skilda världar

Nog visste jag att jag inte var i majoritet och nog visste jag att frågan inte engagerade så mycket. Men att få svart på vitt, hur illa ställt det är, känns bedövande! Att så många, t.o.m. personer som väl får betraktas som seriösa journalister, lever i en förgången sagovärld, där man prioriterar att lyfta fram information om en familj, utan andra kvalifikationer än att de råkar vara födda i en särskild släkt.

Under gårdagen och idag, har både TV och våra stora dagstidningar, bågnat av bilder och text om ett par som har bestämt sig för att de ska gifta sig. Public service TV, bestämde sig för att ägna flera timmar till denna pseudonyhet, flytta på andra programtider och samla "experter" för att dissekera detta ämne. Min morgontidning hade tillägnat första sidan och ett nästan tvåsiffrigt antal sidor åt paret.



Jag förstår ingenting.... Vad är det som händer? Är vårt behov av flykt från verkligheten så stor?? Att vi vill vältra oss i två människors ofrihet dessutom. I år, 2009, applåderas det åt att en kvinna är tvungen att ha inte bara sin fars godkännande, utan också regeringens! Vilket genusperspektiv kan vi lägga på detta tro?



Det värsta är att mediavärlden dessutom hotar med att detta kan bli det stora ämnet under hela året, vi ska glömma bort krisen....



Daniel och Victoria. Familjen Svensson. Skilda världar.

http://www.repf.se/

En nödvändig text

Som en självklar kommentar till tidigare inlägg, vill jag citera denna för mig omvälvande text. Den tog andan ur min sextonåriga lekamen med sitt brutala, men också starka, budskap. Varsågoda!


NÖDVÄNDIGHETENS NÄVE av Solveig von Schoultz

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gåner bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen -

du tror du kuvar mig liv?

Mitt hjärtas skri i världen

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.[...]

(Pär Lagerkvist)

Hur mycket kan man skriva om ångest? Oändliga hyllmetrar uppenbarligen, om man tittar bakåt i litteraturhistorien och likaså i samtidstexter. Hur många bloggar innehåller inte ett ångesttema? På Google får man 1.590 000 träffar på bara sökning av ordet, på svenska! Då är inte inslagen i litteraturen medräknade eller alla privata dagböcker som fortfarande skrivs, håll i er, med papper och penna, med. Ångest är såsom alla tecken tyder på, en självklar del av våra liv. Någon skulle säkert säga att det är ett tecken på vår tid, att västvärldens hårda materiella klimat är en orsak. Själv är jag inte så säker.

Jag tror att begreppet i många fall används lite vårdslöst, människor säger gärna att de får ångest när något går dem emot. Det pratas även om bakfylleångest. I det senare fallet kan man nog emellanåt tillstå att man börjar närma sig, om man är riktigt dålig vill säga, annars tycker jag även i de fallen är något missbrukat. Ångest däremot, i form av fysiska besvär, rädsla för döden och rädsla för att leva, är något annat. Något väldigt privat. Den som har ångest enligt den medicinska betydelsen, gör sällan det till något offentligt, något man småpratar om på kafferasten. Sin egen ångest vill man dölja, förtränga med hopp om att den kanske ska försvinna eller åtminstone låta bli att dyka upp alltför snart igen.

Att lida av ångest har många orsaker, ytligt sätt. Hos olika individer finns olika utlösande faktorer, något som händer, eller inte händer. Man förlorar någon eller man tappar kontrollen. Man ställs inför val som syns omöjliga att avgöra. Någon nära lider och man upplever vanmakt. Listan är oändlig men det finns en gemensam röd tråd. Rädsla. Människans rädsla för livet.

För så är det, livet är en utmaning, alltid. Och så är det för alla. Det har varit så i alla tider. Det finns undersökningar som menar att 7 av 10 någon gång under sitt liv, kommer att drabbas av en depression och med den följer ofta ångest.

Allt detta är sällan självklart för Stina som sitter där på fikarasten och lyssnar på tjattret och ser alla, enligt henne, lyckliga människor som sitter där och småpratar om ytligheter och meningslösheter. Själv fasar Stina för kvällen, då hon kommer att ligga ensam i sin säng och grubbla över livet samtidigt som ångesten kommer krypande. Hon tror att hon är ensam, att hon är svag, att hennes lidande är självförvållat och kanske t.o.m. ett straff.

Till Stina och alla andra så vill jag bara förmedla just detta, att ångest är en del av livet. Att hon bara behöver skrapa lite på ytan hos den som står närmast, så finns det ett mörker. Likaså finns det förstås ett ljus. De gamla kineserna var inte så dumma, när de skapade filosofin kring Yin och Yang. Livet är mörker men också ljus. Att veta att man inte är ensam och att inse att det också betyder en ljusning så småningom, kanske lindrar. Detta vill jag i alla fall tro.

Bland blommor och semlor

Efter en ljuvlig promenad i solskenet, på spaning efter drömbostaden, en båt, för att sedan passera och dregla över de numer idylliska träkåkarna på Söders höjder, blev vi ovanligt nog sugna på en fika. Detta ledde oss till upptäckten av ett riktigt smultronställe jag bara måste göra reklam för, Ulrikas café och catering. Något undangömd i ena änden av Ringvägen låg det, detta lilla mysiga ställe.

Två minisemlor och en cappuccino senare hade jag bestämt mig, här ska jag äta lunch många gånger. Jag kanske rent av blir en cappuccinomamma av äldre modell.

Må bra? Naiva dumsnut, glöm det!

Här går man runt på jorden och försöker kämpa för att må bra och att bli mer optimistisk, men vad har man för det? Någon motarbetar oss...

Det hade varit intressant att fått lyssna på ett redaktionsmöte eller när de nu bestämmer hur löpet ska se ut, hur resonerade de??

Ett litet exempel till:

Bland smutsiga rebeller

Jag hyser en fascination för en del företeelser i vår värld, som i andras ögon ofta betraktas med avsmak. Det gäller maskrosor, råttor, duvor, "den jävla busken" på landet, kackerlackor, gråsparvar och skator. För mig symboliserar de livskraft och ett djävlar anamma. De har överlevt, genom envishet, listighet men framför allt genom anpassning. Ingen kan säga annat än att de faktiskt vann. Kanske är det därför de möter sådant förakt, människan vill inte erkänna sitt nederlag och försöker därför i vanlig ordning att istället håna och sänka sin motståndare. Dessa "smutsiga" rebeller kan inte besegras, de finns där vare sig du vill eller inte. I många fall t.o.m. tack vare dig. De lyckas med det där som egentligen varje människa vill, överleva och reproducera sig.
Kanske är det deras flexibla revirkänsla som har räddat dem, till skillnad mot människans fullständigt sjukliga behov av gränser och murar? De är outsiders som aldrig kommer att bli accepterade eftersom de inte kan kontrolleras, de utmanar helt enkelt alla de mänskliga idealen.

Men, undrar någon, de sprider ju sjukdom? Därför vill jag avsluta med ett snott citat (ur dagens DN På Stan):

"En del skulle säga att de är äckliga och att de bär på sjukdomar.
- Ja, men det kan man ju säga att vi människor också gör, säger hon"

Grundläggande psykologi alltså, vi retar oss på det vi känner igen oss i.