Det är märkligt att solen kan lysa.
Att människor går omkring och pratar och ler.
Att glassar smälter i värmen.
Att barn springer över skolgården och skrattar.
Det är märkligt att jorden inte har slutat snurra.
Att klockorna inte står still.
Att mitt arbetsbord fortfarande är belamrat av arbete.
Att det är måndag och imorgon tisdag.
Det är märkligt att jag fortfarande kan irritera mig på familjens bristande hushållarbete.
Att jag bryr mig om skoskavet som svider.
Att jag måste planera middagen.
Att de privata bekymren finns kvar.
Det är märkligt att livet rullar vidare, trots att tårarna trillar. Att handbromsen inte fungerar, att jag är maktlös inför livet.
Det är märkligt.
måndag 12 april 2010
fredag 9 april 2010
Du vackra bergsget
Nu är din kamp över, vackra människa.
Jag minns dig som en urkraft.
En blomma i ett bergsland. En havsdrottning. Ett bultande hjärta. En bergsget. En källa till inspiration. Ett lyssnande hjärta. En lejoninna till mor. En rättskämpe. En sällsam älva. En trummande ängel.
Tack för att du fanns hos oss ett tag.
Du, jag minns dig. Som du var. Alltid.
Med kärlek.
Vila i frid, min vän.
onsdag 7 april 2010
Faktum kvarstår, hur mycket ni än skriker
Ibland tar ju livet bara andan ur mig. Jag får kämpa för att inte även anden ska ta sitt pick och pack och dra.
Det gäller att behålla tron människan, trots att insikten dyker upp igen och påminner om vilket evigt jobb det är. Att det måste ske en ständig kamp både inombords varje person liksom med omgivningen. Allt för att människor ska stå emot grupptryck, våga säga ifrån när något känns fel, palla trycket och ifrågasätta, tänka kritiskt. Men framförallt, låta sig själv styras av medkänsla och en tro på människan.
Naturligtvis har jag som alla andra rykts med av händelserna i Bjästa, något sen, jag vet. Satt med näsan i rättningshögen då UG gick på TV, men tack och lov, finns SvtPlay! Turligt nog blev jag informerad dagen efter utav en elev:" Det var precis som i Flickan och skulden!" utbrast hon. "Ja, tyvärr", var jag ju tvungen att replikera, "tyvärr".
En bok räcker inte, inte heller ett arbetsområde i skolan, utan det måste ske ett ständigt arbete, hela tiden. Och alla måste passa sig för de enkla svaren, att det bara kunde ske för att det var en liten by; "en inavlad by", "inskränkta och okunniga" eller "idioter". Nä, det kunde varit var som helst, för synen på tjejer, kvinnor lurar överallt under ytan, bland både tjejer och killar. Så är det bara.
Konfrontera faktum, innan du tar nästa steg.
Det gäller att behålla tron människan, trots att insikten dyker upp igen och påminner om vilket evigt jobb det är. Att det måste ske en ständig kamp både inombords varje person liksom med omgivningen. Allt för att människor ska stå emot grupptryck, våga säga ifrån när något känns fel, palla trycket och ifrågasätta, tänka kritiskt. Men framförallt, låta sig själv styras av medkänsla och en tro på människan.
Naturligtvis har jag som alla andra rykts med av händelserna i Bjästa, något sen, jag vet. Satt med näsan i rättningshögen då UG gick på TV, men tack och lov, finns SvtPlay! Turligt nog blev jag informerad dagen efter utav en elev:" Det var precis som i Flickan och skulden!" utbrast hon. "Ja, tyvärr", var jag ju tvungen att replikera, "tyvärr".
En bok räcker inte, inte heller ett arbetsområde i skolan, utan det måste ske ett ständigt arbete, hela tiden. Och alla måste passa sig för de enkla svaren, att det bara kunde ske för att det var en liten by; "en inavlad by", "inskränkta och okunniga" eller "idioter". Nä, det kunde varit var som helst, för synen på tjejer, kvinnor lurar överallt under ytan, bland både tjejer och killar. Så är det bara.
Konfrontera faktum, innan du tar nästa steg.
måndag 5 april 2010
En bön
Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.
Människans drömmar om en Gud, strävan efter en tro, gör sig så tydlig i dödens skugga. Den rituella handlingen, formerna kring bedjandet, blir en trygghet att ta till. Hoppet och trösten får ett rum. Vanmakten besegras av tron på att du verkligen gör något. Du får tid att sätta ord på dina känslor. Bara tanken på att kanske, kanske finns det någon/något som tar emot din bön och kanske, eventuellt också betänker, överväger att ingripa, innebär ett hopp att det du gör har en mening.
Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.
Istället skriver jag. Formulerar ord i tanken och sänder dem till dig med förtvivlan i mitt bröst.
Jag tänker på er. Alla. Alltid.
Människans drömmar om en Gud, strävan efter en tro, gör sig så tydlig i dödens skugga. Den rituella handlingen, formerna kring bedjandet, blir en trygghet att ta till. Hoppet och trösten får ett rum. Vanmakten besegras av tron på att du verkligen gör något. Du får tid att sätta ord på dina känslor. Bara tanken på att kanske, kanske finns det någon/något som tar emot din bön och kanske, eventuellt också betänker, överväger att ingripa, innebär ett hopp att det du gör har en mening.
Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.
Istället skriver jag. Formulerar ord i tanken och sänder dem till dig med förtvivlan i mitt bröst.
Jag tänker på er. Alla. Alltid.
När hoppet slingrar sig
Tre hjärtan i en bil. Genom Sverige. Tre sorger.
Ett lejonhjärta, oändligt med plats för alla.
Ett blottat, oskyddat och öppet, på väg att drunkna.
Ett ungt, med höga murar, med ett blottat hål, på väg att förblöda.
Alla lider.
Alla bär på en otröstligt slöja av sorg.
Alla är i behov av lindring.
Våra blickar är riktade mot horisonten. Ser trädens toppar resa sig mot himlen som obönhörligt mörknar. Landskapet rusar förbi, gråa toner utsuddade till en dimma. Mörka skuggor döljer sig i skymningen.
Plötsligt, vita villor med symmetriska trädgårdar, hånar oss med sina perfekta vinklar.
Vi är på flykt från något. Mot något, kan man det?
Vi undrar stilla om vi verkligen kan hjälpa varandra.
Vi önskar. Vi vill.
Ett lejonhjärta, oändligt med plats för alla.
Ett blottat, oskyddat och öppet, på väg att drunkna.
Ett ungt, med höga murar, med ett blottat hål, på väg att förblöda.
Alla lider.
Alla bär på en otröstligt slöja av sorg.
Alla är i behov av lindring.
Våra blickar är riktade mot horisonten. Ser trädens toppar resa sig mot himlen som obönhörligt mörknar. Landskapet rusar förbi, gråa toner utsuddade till en dimma. Mörka skuggor döljer sig i skymningen.
Plötsligt, vita villor med symmetriska trädgårdar, hånar oss med sina perfekta vinklar.
Vi är på flykt från något. Mot något, kan man det?
Vi undrar stilla om vi verkligen kan hjälpa varandra.
Vi önskar. Vi vill.
söndag 21 februari 2010
Min verktygslåda saknar manual
Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.
Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.
Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.
Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.
Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.
Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.
Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.
Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.
Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!
tisdag 9 februari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)