Vackra ögon

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.



Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.



En vecka i hoppets tecken.



Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!



Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.



Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Då allt blir återfött...

Så var dagen här, som vi fröknar, magistrar och annat löst folk i skolan väntat på, dagen efter avslutningen. Nu, nu borde sommaren vara här.
Istället sitter, halvligger jag och skådar ut utmattad ut på regnet som strilar. Känner än kylan av fukten som tog sig in under kläderna nyss. Mitt huvud är trött liksom min kropp, hjärtat klappar en aning för fort, efter en lång gårdag, med kära kollegor och hjärtskärande avsked, men ändå inte. Känns som jag kommer mista en del av mig, en tvillingsjäl men ändå inte... Hm.

Ändå, det är inte slut än. I morgon lyfter planet mot Prag, med samma kollegor, som en ytterligare avslutning, om än med lite jobb...

Mycket mer inspirerande än så här är jag inte idag. Tyvärr. Men kanske är jag det om en vecka? Sommar?

ordlös och maktlös

kaosartad klappetiklapp
hjärtat rusar
inget stopp snurrvoltrunt
tankarna skenar
sömnlös .................
får ingen ro alls
ont ont ajajajaj
inga plåster finns
fastnar inte på
förvirrade själar
snurriga hjärnor
såriga hjärtan

Demokrati

Har väl haft och har mina synpunkter på EU, men ser demokrati som det övergripande målet. Dagens val har dessutom ytterligare en dimension, att stoppa de högerextrema krafterna som har hittat ett kryphål. Kanske kan det kännas igen i ett historisk perspektiv?
Att använda argumentet att det inte spelar någon roll eller att man vill påvisa någon sorts protest mot EU, tror jag tyvärr inte håller. Vi är med i EU tills vår riksdag säger något annat oche ett lågt valdeltagande vette sjutton om det är den rätta vägen.
Hursomhelst går jag och röstar idag som en akt mot högerextremisterna. Låt dem inte vinna mark och uppmärksamhet! Ge din röst till en demokrat idag!

Kaos

Turbohormonerna rusar
med skurmoppen i högsta hugg
rusar jag
runt med hård musik i öronen

Tonårsjaget vaknar till liv
vill fly alla känslor
peka finger
skrika högt åt alla som inte förstår

Tror inte längre på poesi
Kilpi har lurat mig
stämmer inte
Du rubbar hela min existens, välkommen??

Tänk att vuxenjaget kräver av eleven
att lära sig att förstå sina känslor
hur fan
ska det gå till om inte ens stora jag kan?

Tack för musikens existens ändå
för hur skulle jag annars stå ut?
ändå så ensam
men ändå så uppfylld av råa, exploderande toner

Kom igen bara, jag är rustad och redo

Aropå glädje

Har ju glömt i yran min lediga dag som tillbringades i stekande sol på Långholmen. Skrattstock för fjärde året i rad. Tjockt med folk! Snart sprängs eller sjunker förmodligen ön, men med ett skratt.
I alla fall, det är alltid rädd blandad kompott på scenen, får jag nog lova att säga, men då är det skönt att inga stängsel finns och att vänners små barn ger en anledning att röra på sig. Trots detta är det ju alla guldkorn man kommer dit för och ett av dem i år, var en man, så gammal att alla fördomar man inte trodde att man hade, bubblade upp då han äntrade arenan. Men, så fel man fick och vilket hopp om framtiden, sin egen. Låt mig också hålla mitt sinne på topp om jag får turen att bli lika gammal. Men framförallt ha det modet alla har då de vågar kliva upp på en scen såsom ståuppkomikerna gör. Jag kan tycka att lärarjobbet är ett scenframträdande varje dag, med en krävande publik som förväntar sig något av mig. Men mitt mål är ju ändå att publiken ska vara aktiv själv. En ståuppare står helt själv, med den allra mest krävande publiken. Den vill skratta i ett.

Karl-Axel Björnberg, varsågoda!

Betygstider...

leder till begränsade tider. Om det dessutom sammanfaller med avslutande examensuppgift för egen del, ja då är det dessutom brist på tid och bloggskrivande hamnar inte lågt upp på listan.

Men nu är jag så gott som förbi, några småsaker kvar bara, som att kommentera elevernas läsloggar. Sommarlovet närmar sig och den inre ron borde snart infinna sig, tyvärr är det inte så denna gång. Den här sommaren innebär nämligen en massa uppbrott. Lite naivt trodde jag att det var jag som skulle stå för det, men så blev det inte. Jag trodde att jag skulle gå vidare och få det där enda jobbet jag hade sökt och så gärna ville ha. Nej, istället blev det den kära och nära kollegan som fick chansen och kvar står jag. Det var ju jag som skulle lämna. Inte bli lämnad. Alltid lika snöpligt.

Inte nog med det, av mitt arbetslag så är det faktiskt totalt fem stycken som inte kommer att vara kvar i höst, p.g.a. nedskärningar som drabbar de olyckliga som inte hade en fast tjänst. Nu ska ju alla byta plats eftersom vi omorganiserar och majoriteten byter arbetsrum och får nya kollegor att samarbeta med, så att några försvinner blir ju inte så uppenbart. Men vad hjälper det dem?

Det är tuffa tider och naturligtvis är det inte helt konstigt att det märks i de flesta sektorer, då ekonomin är det dominospel det är. Men jag kan samtidigt ha svårt att förstå varför en kommun som den jag arbetar i, en av Sveriges allra rikaste, ska behöva lägga ut sådana sparkrav på skolorna? Lutar tyvärr mycket åt att, precis som en undersökning visade, att man uttnyttjar läget för att bli av med de "oönskade". Vidrigt.

Ska i alla fall försöka ladda om inför hösten och utnyttja inspirationen jag ändå fått av kursen och även försöka sprida den bland kollegorna. Men sommaren ska ändå först och främst ägnas åt linoljefärg och mitt bokprojekt. Det är i alla fall ambitionen. Och sen får vi se hur det blir med det, om jag inte tvingas till nedskärningar i den.