I tryckfrihetens namn, amen!

Nu när åtminstone febern har släppt och jag så smått börjar återvända till denna värld, måste jag förstås skriva direkt om det som har nått fram till mig genom dimmorna dessa dagar. Det är ett uttjatat ämne, men, nej, det är inte jag som står för tjatet.

Det gäller den s.k. tryckfriheten i egenskap av "Muhammedbilderna". När Jyllandsposten drog i gång sitt projekt, med att anlita tecknare som skulle "porträttera" M och sen beklagade sig över den internationella anstormningen, så tänkte jag att ok, det är ett utslag av Danmarks smygrasistiska hållning. Men när så Sverige fick en egen variant, då började jag undra. Och så använder man sig av tryckfriheten som ett skydd?!!

Jag är ingen försvarare av fundamentalism, inte i några läger överhuvudtaget. Jag är definitivt inte för fatwor. Men jag är heller inte för att man bedriver kampanjer bara för att hetsa dessa krafter, för det är precis det man gör och då är man inte ett dugg bättre! När pressen publicerar dessa bilder, vet man precis vad det kommer att leda till och konflikten som tyvärr redan finns mellan den västeuropeiska kulturen och många muslimska grupper, förstärks! Är det det man vill?

Vad hade man sagt om tryckfriheten om man istället hade publicerat judar som åt palestinska barn eller liknande? Hade det fått passerat som något vi måste få uttrycka i tryckfrihetens namn?? För mig innebär tryckfrihet också ansvar, den som uttrycker något måste också ta ansvar för konsekvenserna, i alla fall om man är vuxen och kapabel att tänka åtsminstone två steg. Vad man gör i det här fallet är bara att försöka bekräfta den 1000-åriga konflikten mellan muslimer och kristna, något jag kan tycka känns oerhört medeltida OCH etnocentriskt. Vi trampar ännu en gång på människor vi tycker är mindra värda än "oss".

Vi vet alla att det finns självmordsbombare som är fundamentalistiska muslimer, vad alla dock inte tycks veta eller förstå, är att alla muslimer inte är det. Alla tycks inte heller veta att majoriteten av självmordsbombare i världen faktiskt inte är muslimer. Det sker även i andra religioners namn och även i rent nationalistiska namn. Dessutom sker de flesta (om inte alla) i direkt relation till ockupationer. Här skulle jag vilja ange en källa, men kan inte specificera mer än att jag läste en essä i DN för något år sedan om detta. För mig känns det i alla fall solklart, vad driver en människa till ett så desperat beteende, om inte just den maktlöshet som att vara ockuperad av en överlägsen makt, leder till.

Tillbaka till dessa "konstnärer" och tidningredaktörer som värnar så fint om tryckfriheten. Det är ju inte så att pressen publicerar allt de kommer över bara för att de har den rättigheten. Nej, de har redaktionsmöten och sållar, alltså har konsekvenserna blivit diskuterade och ändå väljer man att publicera! Varför? Varför vill man "retas", provocera? För det är ju det man gör, man spelar de fundamentalistiska makthavarna i händerna samt att man faktiskt har valt ut en viss grupp som måltavla. Vad är det man vill åstadkomma? Jag kan inte se något som helst positivt, det leder ju inte direkt till någon fredsöppning eller ökad förståelse eller något närmande. Det är som att slå ett barn för att visa att det inte ska använda våld.

Jag tycker det är märkligt, samtidigt som jag tyvärr inte är förvånad. Vi har en lång väg till fred.

Blokbok?

Idag är jag sjuk, grymt sjuk! För första gången sen jag var barn har jag feber..... Tyck synd om mig!!!
Men jag har ändå gjort en stor sak idag, jag har nu publicerat en bloggbok på vulkan.se. Tänkte i min naivitet vara med i Blokbokstävlingen de arrangerar. Syftet för mig är mest en kul grej, jag inbillar mig verkligen ingenting, men de har en intressant idé på Vulkan. Vem som helst kan alltså publicera en pocketbok hos dem!

Geggig som jag är i huvudet just nu, är jag inte helt på det klara med hur man gör med deltagandet, om man ska nomineras. I så fall heter min Modig Svart om någon skulle ha lust att göra det.

Vi hörs igen på andra sidan "flunsan"!

Jag blir glad!

Akvarell från dottern till mig 2003

Det finns saker som gör mig glad:

Nemi, bäst i världen, startar morgonen med henne, alltid. Och varje månad sprids en pirrande glädje i kroppen, då jag ser en rykande ny tidning ligga framme när jag kommer hem.

Skratt, pärlande skratt, hejdlöst gapflabb, fnitter, bubblande skratt och lyckliga leenden. Skratt direkt från hjärtat. Helst ska de komma från mina barn.

Filmer som lämnar en varm känsla i magen, t.ex. Juno (såg jag igår), sedda i en biosalong.

Kärlek och omtanke, gärna små, små tecken mellan människor. En fråga som uppriktigt undrar hur någon mår, en smekning i all hast, en blick fylld av intresse och nyfikenhet. Blir glad när jag ser människor hand i hand, skrattandes mot varandra.

Gilmore Girls, den äldre upplagan. Då brukade jag titta med barnen och vi skrattade alltid högt. Sen växte de ifrån det, men jag hyser i hemlighet fortfarande varma känslor för Rory och Lorelai...

Den riktiga första vårdagen. Helst ska det finnas snö som droppar i solvärmen och talgoxens vårsång fyller luften. Ser jag en färsk knopp någonstans samtidigt, då blir jag hög! Det är en rent fysisk upplevelse.

Vissa middagar, då vi sitter allihop och pratar och skrattar tillsammans. Den gyllene stunden på dagen, den viktigaste egentligen.

Att dansa. Händer alltför sällan, men att bara släppa lös, känna rytmerna i kroppen och sjunga högt, det är definitivt en riktigt energikick!

Engagerade människor. När jag stöter på dem, då får jag hopp om världen och blir lycklig. De som orkar lägga ner kraft och lust även på tunga frågor.

Och sist men inte minst, när de fantastiska människor som läser den här bloggen, skriver uppmuntrande ord, det gör mig lycklig! Jag hoppas att jag kan återgälda något av den känslan :D

Valtider

Att välja schampo,försäkring, tvättmedel, tidning
tycker många är svårt

Jag lider kval av valet att
skratta eller gråta,
le eller skrika,
bryta ihop eller bryta upp,
apati eller frenesi

Vill inte sjunka
vill flyta med
i valfrihetens flod

Naivitet

Kärlek kan försätta berg

Vad är det för jävla påstående?
Det är väl ingen utmaning

Berg lever ju inte,
har inga känslor,
pulserar inte av egen vilja

Mitt barn

Jag älskade dig först
Jag kommer att älska dig längst
Jag kommer att älska dig sist

Varför har det ingen betydelse?

Mitt rum

Ensam bland andra, med Regina Spector mjukt ihoprullad i min öronsnäcka, viskandes och ropandes mjuka ord. Som vanligt när jag åkte t-bana idag, bar jag musiken i örat. Denna välsignade uppfinning, hörluren, som näst efter tvättmaskinen, för den lilla människan är den viktigaste tekniska uppfinningen för att ge (storstads?)människan avlastning och frihet i ett eget rum. Att skapa sig utrymme för egna tankar och känslor.

Min musikkonsumtion sker mest bland andra, då inget annat kräver koncentration. Hemma blandas olika musikstilar med varandra och en ljudmatta skapas som mer liknar oljud. Dessutom vill jag ge musiken odelad uppmärksamhet och respekt. Inte veta att någon annan närvarande ogillar mina val. Det gör mig bara upprörd, eftersom det ofta klargörs.

Saknar ibland tonårsrummet då jag i ensam majestät kunde skruva upp volymknappen och då det hörde till att totalt skita i hänsyn!

Men nu har jag rummet direkt i örat istället :D