Vinstintresset har inga gränser

Jag trodde jag var härdad mot cynismen som tyvärr ofta sticker upp sitt fula tryne i vårt samhälle....

Igår fick jag ett sms. Det var av den sorten som uppmanar mottagaren att skicka vidare. Denna gång handlade det om Engla. Jag skulle skicka vidare detta till alla mina vänner för att visa att jag tänkte på henne!!! Finns det inga gränser? Vilket samvetslös typ på vilket telebolag sitter och kommer på detta??

Jag är mållös (tro det eller ej)

Jag tror det är dags för lite nyansering här...

Jag är en mamma som alla andra, med kärleken till mina barn som den starkaste drivkraften. Den är stark men säger egentligen inte så mycket om jag är en bra mamma. Som alla andra så rids jag av ett ständigt dåligt samvete, för att jag inte gör tillräckligt och för att det jag gör, inte blir rätt. Jag är för gränslös, för inkonsekvent, för rörig och för otydlig. Jag vill vara så mycket men når inte hela vägen. Jag vet att mina barn känner smärta men kan inte göra något åt den. Säkert också det en vanlig företeelse.

De senaste två åren har varit extra tunga ur det perspektivet, för oss allihopa och det är de känslorna som ofta får ta stor plats här. När jag började skriva var jag nog riktigt under isen och det mörka tog stor plats inom mig. Men på ett märkligt sätt har jag utvecklats på ett positivt sätt, trots att texter som jag önskade skulle förbli helt anonyma, just för att de skulle vara helt hudlösa, förändrades till att bli något öppnare. Några vänner och även mina barn känner nu till Modig Svart. Bloggen har blivit en skön ventil, men också en plats att för att låta skrivarglädjen utvecklas. På den punkten tror jag också att alla som skriver med sina känslor, även lyckas förmedla dem. Det är även otroligt givande att få den kontakten jag får med er läsare och vänner, att bli bekräftad, det vill jag tacka för!! TACK!!

Apropå turismens alla sidor

Som jag nämnt tidigare, har jag grubblat på turismens baksidor. Hur vackra områden exploateras just för att de är det och hur känslan av "det äkta" minskar ju fler som upptäcker platsen. En vän till mig sa då något som ändå gjorde bilden lite ljusare, särskilt i fråga om Thailand.
"Om turismen på Koh Tao växer, så innebär ju det kanske att några thailändska tjejer slipper åka upp till Bangkok och prostitutionen."

Det tyckte jag kändes som ett tungt argument, att jobba på en resort eller i en strandbar, måste ju ändå vara bättre!

Men sen är det ju problemet med miljöförstöringen. På Koh Tao hade de ändå kommit en bit. Varje år har de en festival då alla får vara med och städa på ön samt att det finns en miljörörelse med särskild inriktning på att man inte ska använda så mycket platspåsar. Den delen var så integrerad att när man sa nej till en plastpåse i affären, blev expediten överlycklig och tackade flera gånger om!! På ett ställe fick vi t.o.m. rabatt!!! Slutsatsen blir därmed att vi som då turistar kan göra mycket och måste göra mycket, det är vårt ansvar!

Gladknep

Idag har jag suttit och jobbat och rättat hela dagen, nja, nästan, har ju halkat in här lite då och då också... Och eftersom det är så lätt att ta en liten paus då och då, måste jag delge er en liten "upptäckt". Om man behöver sig en dos lycka eller bara lite upplyftande uppmuntran i den emellanåt gråa vardagen, ska man surfa runt på alla små underbara bloggar av urmysiga människor därute! Åh, vad många fina det finns! Jag blir så glad, när det är fullt av fina fotografier, söta små videos och varma hjärtan. Och tänk att jag inte hade fattat det för ett år sen. Då trodde jag alla bloggar var fyllda av proffstyckare och modeskribenter. Men istället var det fullt av unga poeter, talangfulla fotografer, storhjärtade flickor som alla ger mig framtidstro.

Mmm, och det kan behövas ibland....

Men var är alla killar???

Kort och gott

Det finns ingen ondska, bara rädda människor.

Hur gör man när man skriver korta inlägg????

Bland mycket annat jag funderar på under min vakna tid, finns miljöfrågorna, extra aktuela nu eftersom jag just har begått en dödssynd i mina egna ögon. Jag har rest med flyg.

När jag som yngre spoling engagerade mig i miljöfrågan, kändes det liksom enklare. Motståndet i samhället var så stort och medvetenheten mycket mindre än idag, att bara det att man pratade om det var en aktiv insats. De få ekologiska varor som fanns, kunde man lätt välja. Det som var lite mer komplicerat var då MUDI-MUMS (mat utan djurindustri och mat utan multinationella storföretag) tanken. De stora företagen växte ju hela tiden och tog över mer och mer. Listan uppdateras nog fortfarande, men jag tror att det är väldigt svårt att följa till fullo, framför allt dyrt. Bortsett från detta, handlade det alltså till stor del om att undvika kemikalier som skadade vår miljö och en djurindustri utan känslor.

Idag, finns samma tankar kvar hos mig och dessutom har de blivit ganska vanliga och inte särskilt radikalt bland en mycket större del av befolkningen, att man kallar sig miljömedveten. Detta är förstås väldigt bra. Vad som istället komplicerar till det hela, är ju exaktheten och just kunskapen. Lösningen är inte längre så enkel. Att köpa kravmärkta tomater odlade i växthus i Tyskland, är inte ett självklart alternativ då även klimatfrågan måste beaktas.

För mig har tåget varit ett självklart alternativ till flyget, dessutom ett jäkligt behagligt sådant. Att dunka fram genom landskapet i lugn och ro är rena balsamet för själen. Huvudproblemet hittills, har jag upplevt vara priset, alltså att ansvariga politiker inte har gått in och använt sina styrmedel till att gynna tåg framför flyg. MEN, så enkelt är det inte heller! I Sverige stämmer detta, att tåg är ett renare alternativ. Skulle jag istället välja att ta tåget till Spanien, är saken inte längre lika självklar, eftersom elen i Europa inte alltid har en ren källa. Risken är alltså att när du sitter där i din kupé och njuter av det europeiska landskapet utanför tågfönstret, så bidrar du till ökade koldioxidutsläpp, orsakade av förbränning av kol! Detta faktum påminde en av morgontidningarna mig om för en tid sedan. Jag drabbades av en akut handlingsförlamning, existensiell ångest och en hopplöshetskänsla riskerade att sänka mig helt. För visst är det så, någonstans finns det ju en gräns för vad vi kan ta in, innan vi ger upp, förtränger och väljer att gå vidare i livet med skygglappar.

Denna fysiska och psykiska reaktion jag drabbades av, klingade dock av rätt snabbt, då jag bestämde mig för att tänka om. Just denna psykologiska sida av människors beteende, är ju den politikerna måste ha med i beaktande. Detta är helt enkelt en politisk fråga. Om de tog ansvaret och tog rätt beslut, så skulle också vi övriga dödliga få mer kraft att fortsätta att agera i vår egna privata sfär. Min slutsats blev därför att om jag vill agera, så räcker inte min konsumtionskraft utan jag måste bli aktivist, påverka politikerna på något sätt. Detta gör ju redan många i organiserad form, så nästa steg blir för mig att organisera mig. Alternativ nummer två är förstås att bli politiker, en tanke jag faktisk har lekt med...Men, säg vilka tankar jag inte lekt med???!

Sen är det också skillnad mellan människors förmåga och möjlighet att faktiskt vara aktiva i miljöfrågan. Att göra gröna val när man står i affären, det tycker jag i och för sig att alla kan. Kanske inte i varje val, då det ekonomiskt kan vara svårt. Priserna på alternativen är i vissa fall väldigt höga. Däremot kan inte alla vara aktivister. Att vara 22 år, utan barn, kanske mitt i en utbildning, fylld av entusiasm och nyutflugen ur föräldrahemmet. Att äntligen få ta eget ansvar är en fröjd, dagarnas timmar är till för att fyllas! Skillnaden mot att vara 38 år, ha två barn under 8 år kan vara enorm! Man arbetar till halv fem varje dag, springer till dagis med ett samvete som väger ett ton, matsäckar ska göras, det ska sjutsas till aktiviteter, räkningar ska betalas och drömmen om att slippa så mycket ansvar hägrar istället. Båda dessa personer kan ha samma medvetenhet och intresse för samma fråga, men prioriteringar och tidsbrist leder naturligtvis till olika resultat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att detta är verkligheten, människan har olika faser i livet och detta måste beaktas. De största och viktigaste förändringarna ska göras på politiskt nivå, men för att få denna nivå medveten om detta, så behövs en opinion och den består förstås till största delen av den förstnämnda gruppen (åldern kan variera förstås, det var bara ett exempel). Om politiska förändringar sker, då kommer ju även det att underlätta för den som befinner sig i en intesivare fas i livet, att kunna göra sina rätta val mycket lättare! Men vi ska inte anklaga varandra för mycket, brist på "engagemang" ytligt sett, behöver inte betyda att man inte bryr sig, utan helt enkelt att livet inte bjuder på så stora möjligheter just då.

Vad blir då slutsatsen av alla dessa resonemang? Ja, som alltid, livet är komplext och komplicerat och att förändring kan ske, men det kräver tid och ork från några. Vi har kommit en god bit, absolut, men jobbet fortsätter. Jag inser också att allt har flera sidor, jag kan inte dömma varken mig själv eller andra för hårt i våra val så länge det finns en medvetenhet och tanke bakom. När Al Gore reste (reser??) runt jorden med flyg, så startade han samtidigt en massa processer som i sin tur leder till stora positiva förändringar för miljön. Så på något sätt kanske det kan sägas att målet helgar medlen?

Som vanligt ett något rörigt och långt inslag, men jag har svårt att hejda mig när jag väl börjar....

EQ övning

Igår var det en sån där konstig dag, då jag kände mig som en sån där ritad gubbe vi brukar kunna använda när vi gör EQ-övningar med eleverna. Man får då bild på ett tecknat ansikte och så ska man rita in vilken känsla man känner just då. Man får visa med en min och genom att använda olika färger. Är det riktigt avancerat, får man rita in på en helfigur och visa var känslorna sitter.

Igår var jag en schizofren sådan. Fåglarna kvittrade och den ljumma, nyvakna solen fyllde mig med varma, glada känslor. Samtidigt hade jag just fått veta att en flicka med det största av alla hjärtan låg på sjukhuset och en annan kär vän upplevde mörka och hopplösa känslor. Detta skickade istället isiga vindar genom kroppen. Mitt i alltihopa var och är jag fylld av motstridiga känslor inför att den minsta av mina kalvar, har gett sig ut på vingliga ben i världen på andra sidan gränsen för att pröva sina vingar. Oron för framtiden och samtidigt glädjen av att höra en oväntad styrka i hennes röst, sände ytterligare en nyans av känslor genom mitt hjärta.

Till slut kände jag att de rusiga fåglarna och min älskade sol, värmde tillräckligt för att jag skulle kunna se på allt det andra i ett mer positivt ljus, på sjukhuset finns hjälp och jag har förtroende för vår vård, vännen med den tunga dagen, har trots allt hittat en ventil att lätta sitt hjärta i och min älskade lilla kalv får ändå och tar chansen att prova och jag finns alltid här, det vet hon. Så summa summarum kan nog ändå ett ljust stråk anas.

Själv anar jag att det finns en röd tråd, jag har något som ger mig kraft och det är

hopp.

Så till alla ni viktiga människor där ute vill jag sända en tanke just nu och dela med mig lite av det där hoppet.

Kram!!