Jag har en ny hjälte i mitt liv! Hon har visat mig en glimt av ljuset. Tänk att det kan svänga så! Med varsam hand hanterar denna studievägledare min dotter och fast men vänligt, styr hon upp det jag inte har lyckats med. Hennes erfarenhet tillsammans med klokt och insiktsfullt handlande, tycks hon nå fram. Hon förstår utan att jamsa med. Nu har hoppets gnista ännu en gång tänts och jag kan nu försiktigt avvakta en liten förändring. Äntligen når mitt leende upp till ögonen igen, jag kan ärligt skratta och känna hur värmen sprider sig i bröstet, om än försiktigt, ytterst försiktigt.
Fortsättning följer.
onsdag 9 januari 2008
tisdag 8 januari 2008
Jag och hjärnmysteriet
Idag rann kraften av mig igen. Så lite behövs, så lite för att påminnas. Absurt på ett sätt, då det egentligen är vid konfrontationerna med henne som det ändå händer något. De andra dagarna är egentligen bara en sorts dimma över problemen. Ingenmanslandsdagar. Sen hamnar vi där, något måste hända. Åter är jag tillbaka i symbiosen, mina känslor följer hennes som i en dans, en destruktiv vals utan slut. Världens längsta låt!
Huvudet bultar och spänner, axlarna är uppe vid öronen och så har man jobbat en hel dag! Otroligt, hur ska jag klara en hel termin? Men, autopiloten tar över och kursen hålls, fantastiskt, otroligt men sant.
Såg på Tv för några veckor sedan, en stycke ur en konferens om hjärnan. Ett gäng hjärnforskare hade någon form av seminarium, kanske var det "Hjärnans dag"? Vet inte, men då handlade det i alla fall om tonårshjärnan. Den aktuella forskaren hade en tes, att de symptom som man ser som typiska jobbiga tonårsdrag, i själva verket var resultatet av en hjärna i obalans. Och så förklarade han detta med ett antal röntgenbilder. Mycket övertygande och pedagogiskt! Bl.a. beskrev han de äldre tonåringarnas hjärnor, kanske snarast 20åringarnas, som att de bara hade ett läge. Från att tidigare ha tagit intryck, fanns nu bara ett: utläget. Alltså förklaringen till den svartvita bilden av omvärlden och tron att man själv är den enda med de rätta svaren, eftersom man inte tar in någonting... Min fråga blir då: hur ser tonårsföräldrarnas hjärnor ut???? Intressant, kanske ska jag skriva till någon frågespalt i någon vetenskaplig tidskrift :) hur just min ser ut kan jag lätt svara på: en mjuk, formlig massa utan motstånd eller egen vilja, totalt styrd av hjärtat. Låter väl intelligent?
Huvudet bultar och spänner, axlarna är uppe vid öronen och så har man jobbat en hel dag! Otroligt, hur ska jag klara en hel termin? Men, autopiloten tar över och kursen hålls, fantastiskt, otroligt men sant.
Såg på Tv för några veckor sedan, en stycke ur en konferens om hjärnan. Ett gäng hjärnforskare hade någon form av seminarium, kanske var det "Hjärnans dag"? Vet inte, men då handlade det i alla fall om tonårshjärnan. Den aktuella forskaren hade en tes, att de symptom som man ser som typiska jobbiga tonårsdrag, i själva verket var resultatet av en hjärna i obalans. Och så förklarade han detta med ett antal röntgenbilder. Mycket övertygande och pedagogiskt! Bl.a. beskrev han de äldre tonåringarnas hjärnor, kanske snarast 20åringarnas, som att de bara hade ett läge. Från att tidigare ha tagit intryck, fanns nu bara ett: utläget. Alltså förklaringen till den svartvita bilden av omvärlden och tron att man själv är den enda med de rätta svaren, eftersom man inte tar in någonting... Min fråga blir då: hur ser tonårsföräldrarnas hjärnor ut???? Intressant, kanske ska jag skriva till någon frågespalt i någon vetenskaplig tidskrift :) hur just min ser ut kan jag lätt svara på: en mjuk, formlig massa utan motstånd eller egen vilja, totalt styrd av hjärtat. Låter väl intelligent?
Blomliv
Hon sa
min stjälk är svag, så skör
Han sa
men dina rötter är så starka
Hon sa
dina ord befriar inte mig, jag vill flyga
Han sa
bred ut din krona, låt vinden fånga dig
Hon sa
vinden är för stark och min krona så tunn
Han sa
se på mig och blunda
lyft ditt huvud och andas
Fånga vinden, fyll dig
Låt drömmen bli dina vingar
Låt drömmen bli dina vingar
Hon sa
jag kan inte blunda
och kan inte andas
Jag står stilla mitt i orkanens öga
Drömmarna dör där
´
Han sa
Ta min hand
hon sträcker ut ett finger
och faller
söndag 6 januari 2008
Balans
Intressant detta med att läsa sina egna ord, hjärnan tvingas liksom att göra en ny vända och därmed upptäcka nya tankebanor. Säkert har någon därute som läst min senaste text och känt igen sig, förstått vad som ligger bakom. Jag råkar lida av en släng panikångest, detta namn som den medicinska världen givit ett symptom som jag i mitt fall egentligen vill kalla existensiell ångest. Orsaken till att jag lite respektlöst skriver en släng, är egentligen motsatsen, det är av respekt för de som verkligen är handikappade av sitt tillstånd och det vill jag inte påstå att jag är. Under de senaste tre åren har jag haft tre anfall och det värsta var det första. När jag sedan med hjälp av KBT lärt mig vad det är som händer rent fysiskt, har upplevelsen mildrats något. Dock ligger den (demonen) på lur, varje kväll. Jag har verktyg och jag vet varför min kropp beter sig som det gör, vilket underlättar. Trots detta är det emellanåt otroligt jobbigt, men det gäller att inte få panik helt enkelt. Men jag har alltså inga problem med att vistas bland människor t.ex., utan det är de tysta, mörka i värsta fall ensamma stunderna som är värst. Då ekar tankarna i skallen.
Men, nu får jag inte lämna min tråd, detta med de nya tankebanorna. Vad jag ser när jag läser mina ord är en svärta och ett mörker, jag ser en spegling av det jag ibland anar därinne. Vad som är viktigt, är att förstå att det bara är en del av mig, att det finns fler delar. Kanske är de en produkt av det mörka t.o.m., detta att jag älskar att skratta, att älska, att se och lyssna på andra människor. Jag KAN njuta av livet, vilket kanske kan tyckas svårt att förstå när man läser denna blogg. Det är som att dalarna är så djupa att topparna måste bli så mycket högre. Ofta känns det förstås som väldigt höga berg. Men så landar vi där i vårt hus, en varm vårdag. Jag blundar och känner solen äntligen värma mitt ansikte och de högljudda fåglarna fylla luften med sina "sångbattles". DÅ fylls jag av lycka och allt mörkt sveps bort för en stund.
Eller då jag får en möjlighet att dansa till musiken jag älskar, känna kroppen ryckas med och bara släppa loss. Då ler jag med hela kroppen!
Eller min långa, gängliga son ger mig en spontan riktig tonårskram, då skrattar jag högt. Eller min trasiga, kaxiga men mjuka dotter kryper upp i min famn och säger att hon älskar mig. Då är tårarna sprugna ur ömhet.
Detta är balansen som livet skapar, för utan den då tippar vi nog över åt fel håll. Det är nog helt enkelt så här livet är, vågskålarna väger och tippar upp och ner, men landar till slut i linje. Detta måste vi komma ihåg, då vi är i dalen. Kanske är detta lite klyschigt, men det är nog tyvärr så att livet är rätt klichéartat!
Men, nu får jag inte lämna min tråd, detta med de nya tankebanorna. Vad jag ser när jag läser mina ord är en svärta och ett mörker, jag ser en spegling av det jag ibland anar därinne. Vad som är viktigt, är att förstå att det bara är en del av mig, att det finns fler delar. Kanske är de en produkt av det mörka t.o.m., detta att jag älskar att skratta, att älska, att se och lyssna på andra människor. Jag KAN njuta av livet, vilket kanske kan tyckas svårt att förstå när man läser denna blogg. Det är som att dalarna är så djupa att topparna måste bli så mycket högre. Ofta känns det förstås som väldigt höga berg. Men så landar vi där i vårt hus, en varm vårdag. Jag blundar och känner solen äntligen värma mitt ansikte och de högljudda fåglarna fylla luften med sina "sångbattles". DÅ fylls jag av lycka och allt mörkt sveps bort för en stund.
Eller då jag får en möjlighet att dansa till musiken jag älskar, känna kroppen ryckas med och bara släppa loss. Då ler jag med hela kroppen!
Eller min långa, gängliga son ger mig en spontan riktig tonårskram, då skrattar jag högt. Eller min trasiga, kaxiga men mjuka dotter kryper upp i min famn och säger att hon älskar mig. Då är tårarna sprugna ur ömhet.
Detta är balansen som livet skapar, för utan den då tippar vi nog över åt fel håll. Det är nog helt enkelt så här livet är, vågskålarna väger och tippar upp och ner, men landar till slut i linje. Detta måste vi komma ihåg, då vi är i dalen. Kanske är detta lite klyschigt, men det är nog tyvärr så att livet är rätt klichéartat!
lördag 5 januari 2008
Natten
Mörker,
omsluter mig
omsluter mig
Tystnad,
fyller min omgivning
Mörker,
är inte befriande
Demonerna lösgörs
De har legat på lur hela dagen,
tysta, gömda bakom den ljusa tidens ständiga pladder
Tankar om oväsentligheter
De har varit redo
Bidat sin tid
Tystnad,
natten fylls av ljud
Ingen ro utan ett veritabelt slagsmål uppstår
Alla dessa ord och påståenden om varats faktum,
att jag inte ska tro att det är lugnt
Att problemen finns där, alltid
Att livet är en kamp
Men också
att döden finns
Aldrig nöjd
Livet är outhärdligt
Men också tanken på döden
Är otänkbar
Hjärtat skenar
Luften tar slut
Griper efter vapnet, de meningslösa tankarna
Tänk, tänk på inredning, matinköp, bilen som hörs på avstånd
Förträng
ljudet av mitt hjärta,
sorgen som gör ont,
allt jag borde göra,
mina misslyckanden
Att sova är ett krig
Varje kväll står slaget i mitt sovrum
Varje kväll tränas jag till krigare
Somnar svettig
Längtar till ljuset på andra sidan natten
fredag 4 januari 2008
Kommunikation
Har befunnit mig en del i bloggandets värld och drabbas av en tanke. Alla dessa människor bakom alla bloggar, av skiftande kvalité, men dock fyllda av tankar, betraktelser, åsikter och annat, vad gör de? Jo, de kommunicerar ju. Oavsett bakgrund, använder de ju orden till att nå någon annan. Och de gör det med skrivarglädje!
Nu råkar jag dessutom veta att många av dem hoppat av skolan, inte gillat svenskaämnet, kanske inte ens tyckt att det varit meningsfullt. Så vad är felet? Vad gör skolan för att misslyckas så med att få eleverna att se kopplingen? Att de faktiskt i just skolan, BORDE ha en möjlighet att utveckla den där kommunikationsförmågan. Alla vill ju kommunicera, på det ena eller andra sättet. Och det sker ju till största delen med ord, antingen talat eller skrivet. Visst har kroppsspråket betydelse, men det räcker inte. Även den stumme använder ju ord som grund till sitt teckenspråk och läser och skriver också.
Vart vill jag komma med detta? Jo, jag råkar ju jobba med just detta, att försöka få elever inspirerade till att kommunicera bättre. Jag är helt enkelt lärare i svenska! Just därför slås jag av det, att den tidsålder vi befinner oss i nu, handlar så extremt mycketom kommunikation, via nätet(chatt, blogg, diskussionsforum) och mobilen(sms,chatt, m.m.) och ändå upplever många svenskan som ett tråkigt ämne. Kanske framför allt ett ämne som är meningslöst och inte berör dem. Nu ligger min arbetsplats i ett område där de flesta elever per automatik ändå gör bra ifrån sig, eftersom de kommer från hemförhållanden varifrån de får med sig att det är självklart med studier och därför gör bra ifrån sig. De jag tänker på är de som inte har sådan förutsättningar, men ändå samma behov av att kommunicera. Jag tror många av oss lärare ser med ett visst förakt på "smsspråket" t.ex., istället för att däri upptäcka kommunikationslusten. Vi hänger upp oss på att det inte är helt korrekt, men egentligen stämmer det ju med att anpassa språket efter situationen.
Vad jag vill komma fram till är att intresset finns där, hos alla! Det blommar på nätet, alla kan hitta en plats, ett rum att uttrycka sig på och gör det också. Men det skulle kunna bli ännu bättre om vi tog tillvara på lusten, på rätt sätt!
Utifrån dessa tankar, så kommer jag osökt att tänka på Fredrik Lindström, som jag tycker har lyft fram detta på et strålande sätt med sin TV-serie "Värsta språket". Det hade varit roligt om en liknande sådan hade kunnat skapas med tonåringar som målgrupp.
Så här kan det bli när man under sina lovdagar pendlar mellan rättning och surfande på nätet. För det är ingen skillnad mellan en tonåring och mig, att rätta är som att ha en läxa och då är det lätt att man flyr in i annat. Men, men, nu MÅSTE jag fortsätta med det jag får betalt för....
Så, god fortsättning alla kommunikatörer där ute!!
Nu råkar jag dessutom veta att många av dem hoppat av skolan, inte gillat svenskaämnet, kanske inte ens tyckt att det varit meningsfullt. Så vad är felet? Vad gör skolan för att misslyckas så med att få eleverna att se kopplingen? Att de faktiskt i just skolan, BORDE ha en möjlighet att utveckla den där kommunikationsförmågan. Alla vill ju kommunicera, på det ena eller andra sättet. Och det sker ju till största delen med ord, antingen talat eller skrivet. Visst har kroppsspråket betydelse, men det räcker inte. Även den stumme använder ju ord som grund till sitt teckenspråk och läser och skriver också.
Vart vill jag komma med detta? Jo, jag råkar ju jobba med just detta, att försöka få elever inspirerade till att kommunicera bättre. Jag är helt enkelt lärare i svenska! Just därför slås jag av det, att den tidsålder vi befinner oss i nu, handlar så extremt mycketom kommunikation, via nätet(chatt, blogg, diskussionsforum) och mobilen(sms,chatt, m.m.) och ändå upplever många svenskan som ett tråkigt ämne. Kanske framför allt ett ämne som är meningslöst och inte berör dem. Nu ligger min arbetsplats i ett område där de flesta elever per automatik ändå gör bra ifrån sig, eftersom de kommer från hemförhållanden varifrån de får med sig att det är självklart med studier och därför gör bra ifrån sig. De jag tänker på är de som inte har sådan förutsättningar, men ändå samma behov av att kommunicera. Jag tror många av oss lärare ser med ett visst förakt på "smsspråket" t.ex., istället för att däri upptäcka kommunikationslusten. Vi hänger upp oss på att det inte är helt korrekt, men egentligen stämmer det ju med att anpassa språket efter situationen.
Vad jag vill komma fram till är att intresset finns där, hos alla! Det blommar på nätet, alla kan hitta en plats, ett rum att uttrycka sig på och gör det också. Men det skulle kunna bli ännu bättre om vi tog tillvara på lusten, på rätt sätt!
Utifrån dessa tankar, så kommer jag osökt att tänka på Fredrik Lindström, som jag tycker har lyft fram detta på et strålande sätt med sin TV-serie "Värsta språket". Det hade varit roligt om en liknande sådan hade kunnat skapas med tonåringar som målgrupp.
Så här kan det bli när man under sina lovdagar pendlar mellan rättning och surfande på nätet. För det är ingen skillnad mellan en tonåring och mig, att rätta är som att ha en läxa och då är det lätt att man flyr in i annat. Men, men, nu MÅSTE jag fortsätta med det jag får betalt för....
Så, god fortsättning alla kommunikatörer där ute!!
Även en katt kommunicerar, om än med ett fantastiskt kroppsspråk!
onsdag 2 januari 2008
Nytt år
Att blogga eller inte blogga, den moderna eviga frågan. Den har jag ställt mig i alla fall. Vad är det som driver människan att lägga ut sina tankar till allmän beskådning? Är det den lilla exhibitionisten i oss, som äntligen får komma fram? Eller bara vårt enorma behov av att bli bekräftade? Kom, titta, jag skriver alltså finns jag!
Och det spelar ingen roll vad man skriver, dagbok, allmäna åsikter om allt och inget. En orgie i självupptagenhet så klart, men vad gör det egentligen? Det är ändå uppenbart att det finns ett skrivbehov.
Dessa tankar har upptagit mig och fått mig att delvis tveka ändå. Tanken var ju först att det skulle bli mitt egna lilla ventilationshål, då livet IRL blev för tugnt, men sen har nya funderingar uppstått kring att jag kanske har annat som vill ut. Fortfarande under täckmantel förstås. Så, här är jag igen, ute i rymden tillsammans med alla er andra. Så många men ändå så ensamma.
Nyåret gled förbi, lätt och fint, utan större åthävor. Tillsammans med några få vänner grubblade vi över fyrverkeriets existens. I en tid då klimatförändringarna dominerar samhällsdiskussionen och med den även andra miljöproblem, fortsätter människor att skjuta ut tungmetaller över jordens yta. Bara för nöjes skull???! Vad är felet? Varför är människan så duktig på att förtränga och sätta sig själv i första rummet? Är det vår flockmentalitet och dåliga fantasi (läs empati) som hindrar oss från att agera rationellt och långsiktigt? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa tankar och grubblar på hur man ska komma åt detta. Få människor att förstå att varje handling av varje lite människa har betydelse. Självklart, men inte för alla tydligen....
Vill engagera mig aktivt, måste för att stå ut. Samtidigt har jag en av de där "ursäkterna" att mitt eget privata lilla helvete suger den mesta kraften. Hatar det som emellanåt är ett faktum, eftersom det känns för lätt att skylla på. Det blir mitt enda lilla "nyårslöfte". Att ta ytterligare ett steg mot ett rättfärdigt liv.
Och det spelar ingen roll vad man skriver, dagbok, allmäna åsikter om allt och inget. En orgie i självupptagenhet så klart, men vad gör det egentligen? Det är ändå uppenbart att det finns ett skrivbehov.
Dessa tankar har upptagit mig och fått mig att delvis tveka ändå. Tanken var ju först att det skulle bli mitt egna lilla ventilationshål, då livet IRL blev för tugnt, men sen har nya funderingar uppstått kring att jag kanske har annat som vill ut. Fortfarande under täckmantel förstås. Så, här är jag igen, ute i rymden tillsammans med alla er andra. Så många men ändå så ensamma.
Nyåret gled förbi, lätt och fint, utan större åthävor. Tillsammans med några få vänner grubblade vi över fyrverkeriets existens. I en tid då klimatförändringarna dominerar samhällsdiskussionen och med den även andra miljöproblem, fortsätter människor att skjuta ut tungmetaller över jordens yta. Bara för nöjes skull???! Vad är felet? Varför är människan så duktig på att förtränga och sätta sig själv i första rummet? Är det vår flockmentalitet och dåliga fantasi (läs empati) som hindrar oss från att agera rationellt och långsiktigt? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa tankar och grubblar på hur man ska komma åt detta. Få människor att förstå att varje handling av varje lite människa har betydelse. Självklart, men inte för alla tydligen....
Vill engagera mig aktivt, måste för att stå ut. Samtidigt har jag en av de där "ursäkterna" att mitt eget privata lilla helvete suger den mesta kraften. Hatar det som emellanåt är ett faktum, eftersom det känns för lätt att skylla på. Det blir mitt enda lilla "nyårslöfte". Att ta ytterligare ett steg mot ett rättfärdigt liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)