Ett förtydligande

Efter att några dagar gått sedan jag senast blev upprörd över sakernas tillstånd i världen, har mitt eget lugnat ner sig något. Jag har även haft en givande diskussion kring ämnet med en kär vän och insett att jag måste nyansera mig lite.

I frågan om flyktingpolitiken och hanteringen av migrationsärendena i Sverige, så syns ju naturligtvis enbart de tragiska fallen, då det är den metoden media använder. Positiva nyheter får sällan stor plats, om den inte handlar om en noshörning eller liknande förstås! Problemet som jag ser det, handlar ju om delar i politiken som jag inte är nöjd med. Kanske är jag naiv, men det känns ändå rätt bra att ha en vision om hur jag skulle vilja att det var.

När jag så blev upprörd häromdagen, tog jag mig friheten att uttrycka mig något grovt och gav ett intryck av att angripa individer, detta vill jag dementera nu. Att välja ett jobb som har människor i centrum, förutsätter så klart att man också har ett intresse och engagemang. Jag tror i grund och botten aldrig på personangrepp, inte ens när det gäller enskilda politiker som som står för en politik eller ideologi som går tvärs emot min. Även i de fallen så handlar det ju faktiskt om att vi alla måste få välja vad vi tror på, det är varje människas rättighet i en demokrati. Däremot ska man kunna kritisera effekterna av en politik och argumentera mot den, med hopp om en förändring. Om jag skulle sälla mig till de som går till personangrepp, så sänker jag mig ju till en nivå som egentligen tar ifrån mig min rätt att bli lyssnad på! Tyvärr så är det en retorik som inte är alltför ovanlig och jag vill absolut inte bli en del av den. Men att protestera mot sånt som jag upplever är fel, det vill jag och hoppas jag att jag alltid kommer att göra.

Jag måste nog ändå erkänna att detta bloggande ibland blir så spontant, att jag glömmer av och tappar insikten kring att vi faktiskt är ute och rör oss på en enorm arena, även om inte alla som kan är inne just här. Men bara det faktumet att möjligheten finns för alla att titta in, innebär ju ett visst ansvar.

Fix you

En morgon i vintermörkret på väg till t-banan, med radion i örat, drabbades jag av en sång som talade till min smärta och jag kände hur sorgen vällde upp i ögonen. Den ljusa rösten formulerade en refräng som jag bara ville skrika ut. Jag ville också ha ett ljus, en hand som räddade mig, som fixade allt. Sången blev min ledsång och jag gjorde den till min, trots att jag egentligen inte vanligtvis lyssnar på bandet.

Så en dag under min resa, sätter jag på denna utvalda sång och min dotter hör den. Hon utbrister:

"Åh, den här har jag gråtit mycket till!"

I den sekunden blev jag beredd att tro på symbios, telepati. Känslans kraft som bygger märkliga vägar mellan två själar, för min sorg var också hennes.

Lite läskigt, men säkert helt naturligt.

Den här är till dig min älskling!

Layout utan framgång

En liten fråga till alla duktiga bloggesteter: Hur ska jag göra för att förbättra utseendet på denna rörig, röriga sida???
Har tröttnat rejält och försöker skapa något att använda som rubrik till att börja med, men jag säger bara att Paint är helt värdelöst... Måste man ha Photoshop för att kunna göra något? Vill gärna använda eldbilden på något sätt, typ skapa former som är fyllda av delar ur bilden eller att rubriktexten består av bilden, om ni förstår.

Alltså, måste jag skaffa Photoshop eller finns det andra enkla ok program??


Tack för er hjälp!

En hyllning till mina manliga feminister

Dagen efter den där märkliga dagen, "den internationella kvinnodagen", vill jag ändå passa på att hylla ett par personer.

Feminism är ju ett begrepp som alla tycks ha en uppfattning om och bland de negativa rösterna så hör man ofta argumentet att "det är kvinnor som hatar män". Det ekar 1800-tal och bara kommentaren bidrar nog till att stärka den åsikten, om den nu delas av några... För egen del inser jag att det finns många tolkningar och många grupperingar som använder sig av begreppet. De senaste dagarna har det ju stått en del i tidningen om ämnet och sist hade man i DN intervjuat några personligheter kring deras syn. Då fick man också lära sig vad "särartsfeminism" är, att man anser att det finns biologiska skillnader mellan könen som i sin tur är orsaken till att vi är bättre lämpade för olika slags uppgifter. Läs kvinnan i köket, mannen i karriären (min tolkning).


Feministisk avbön

Vi har också kunnat läsa om flera kända kvinnliga profiler som har gjort avbön i frågan. "Nej, jag är inte feminist längre. Usch och fy! Dessa fanatiska kvinnor vill jag inte sälla mig till!". Något jag själv tycker är mycket intressant, för i min värld så säger de egentligen följande: " Nej, jag tycker inte att kvinnor och män ska samma rättigheter längre. Vi ska absolut inte erbjudas samma möjligheter och könet ska definitivt styr hela vår livssituation. Nej, usch och fy för rättvisa och demokrati! Mera förtryck!"

Tolkningar

Slår man upp ordet feminism i en uppslagsbok, får man något olikt formulerade förklaringar, men följande är vanligast:

"(åsikts)riktning som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället och åtminstone uppnå jämställdhet med mannen [...]".
(ur Ordbok, NE, Bra Böcker, 1995)

Tyvärr kan man ju se att det finns utrymme för tolkningar, särskilt när det står "åtminstone"! Vadå, ska vi sedan "gå förbi" männen i fråga om ställning?? Min egen tolkning är helt enkelt att samma jämställdhet och synen på människovärdet, ska gälla oavsett biologiskt kön. Jag drömmer om en värld där dessutom genus, könsrollerna, har tagit ett steg tillbaka. Där varje människa är fri att laborera som den vill med sitt beteende, utseende, sexualitet. Vi har alla olika behov men många av oss kan inte ge utlopp för dem eftersom vi är fångna i en roll som omgivningen har lagt på oss. Och det idag vedertagna, att om en människa får höra att man inte är bra på någonting eller nog inte kommer att lyckas, ja, då sänks ju självförtroendet på det området. Vad händer då? Jo, sannolikheten och förmågan att lyckas sjunker ju drastiskt. Det vet vi i alla fall inom skolan. Om då en människa får höra, att "det här klarar du nog inte. Inte kan du borra och sätta upp denna hylla rakt, du är ju kvinna. Ring Pelle istället!". Klart som sjutton att man inte lyckas och kommer förmodligen aldrig pröva igen.

Nu menar inte jag att alla kvinnor MÅSTE kunna det eller ens göra, det män traditionellt gör idag eller tvärtom. Men utrymmet ska finnas, det ska vara naturligt att välja sin väg helt utan könsstyrning.

Barnet och könsrollerna

Själv är jag uppvuxen med en enorm frustration över att inte vara lika bra som killarna eller att känna mig tvingad att bete mig som tjejerna. Som riktigt liten, i lågstadieåldern, bröt jag arm och slogs ibland med killarna och fick då höra att jag var starkast. Detta var viktigt för mig, eftersom det bekräftade att jag kanske kunde få vara med och göra de där sakerna som jag tyckte verkade roligare. Samtidigt lekte jag också med dockor, ganska långt upp i åldern. I mellanstadiet gav jag upp kombinationen och försökte istället "vara" en kille. Det var inte så svårt i Spanien, då kort hår och avsaknad av hål i öronen samt långbyxor på ett barn, innebar att det var av manligt kön. Detta försökte jag leva upp till och för varje kommentar om att jag var en pojke, växte jag och blev glad! Men detta var inte någon form av transsexualitet utan helt enkelt en barnslig önskan att spränga könsrollsgränserna. Tyvärr kom puberteten så småningom och jag landade i Sverige, med allt vad det innebar i smink och andra kvinnliga attiraljer. Djupt inom mig finns ändå fortfarande det där motståndet mot att behöva bli insatt i ett fack, kvinnofacket. Att acceptera att män har större muskler och orkar mer än mig, har alltid varit svårt. Det är inte många killar som får hjälpa mig att bära något alls! Och detta måste jag få fortsätta med, för det gör mig också starkare.

Män i förändring
Men, hyllningen då?? Jag har inte glömt bort dem, även om man kan tro det då jag gärna en smula självupptaget, vältrar mig i minnen. Precis som alla andra feminister som levt i en som de har uppfattat, jämlik relation, har också jag upplevt detta. Och precis som dem, fått erfara vad som händer då barnen kommer till världen, hur allt ställs på ända och det blir plötsligt svårt. Mannen som tidigare var din själsfrände eller åtminstone din likvärdige partner, börjar betrakta dig som mor och enbart detta. Plötsligt finns där en massa självklarheter i vad som är ditt ansvar och plötsligt är du mamma, mor, och inget annat. Även till din partner.....

Allt detta har jag upplevt. Men, nu vill jag hylla två viktiga personer i mitt liv, min man och min son. När vi igår åt middag, säger den gode mannen: "Jag tror att alla egentligen är feminister, de vet bara inte om det!" En smula naivt men vackert tänkt. Han utgick ifrån sig själv och tolkar begreppet precis som jag. Han, den bullrige mannen, verksam i den manligaste av manligaste branscherna, rörbranschen, med ett hjärta av guld, stort som oändligheten, sitter där och tittar trotsigt på mig. Under dagen har han yrt runt i lägenheten och städat samt lagat mat som han sedan serverat oss. Själv har jag suttit och jobbat, rättat och rättat, hela dagen. Och allt har varit självklart för honom.

När jag har tänkt tillbaka, vilket har blivit aktuellt då vänner till mig beklagat sig över något bråk med partnern om hushållsarbete, har jag alltid kommit fram till att sådana bråk i princip inte existerar mellan mig och H. Visst kan jag irritera mig på att våra toleransnivåer gällande städning är olika och visst kan jag tycka att han kan ta initiativet mer. Men dessa detaljer ser jag som en effekt av just vår fostran och våra förebilder. Men aldrig att vi har haft principiella konflikter kring att ansvarsbördan är olika!! Han är en man som utvecklas och är öppen för förändring. När vi i början möttes och mina barn var små, då hade han lite svårt för att sonen tyckte det var roligt att måla naglarna, men även det lärde han sig att leva med. Att alla har rätt att experimentera med olika roller eller helt enkelt leka med det som finns. Honom vill jag hylla för att han har denna vilja och förmåga till insikt!

Sonen då? Han är en människa på väg att bli man, biologiskt, men vem är han i övrigt? Han är trotsig, bestämd i sina åsikter och inte alltid så alert på att på eget initiativ dela hushållets bördor, även om det är på gång. Styrkan ligger i att han går sin egen väg och har alltid gjort. Politiskt mycket medveten och bland de begrepp han under lång tid intresserat sig för, finns feminismen. Ser man honom, är det ingen tvekan om könstillhörigheten, men om man skrapar på ytan, så finner man en kille med vida gränser. Det finns en öppenhet kring att inte fastna i attribut som är typiskt manliga. Vi skrattar ofta tillsammans åt dråpliga situationer kopplade till kön och kan raljera och ironisera ganska hårt. Jag vet att denna gosse/man kommer att göra den kvinna han möter, till en lycklig och jämställd sådan! Honom vill jag hylla för sitt fria sinne och sin vackra själ!


(Mannen tyckte att jag hjälteförklarade honom lite väl mycket, men vad är inte en hyllning om just det?? ;))

När klimatångesten trotsas bland fallande moln

Morgonen är tidig, närmare bestämt är klockan tre. Jag reser mig mödosamt ur sängen och tänker, ska jag verkligen genomföra detta? Det är bara några månader sedan, som klimatångesten slog mig ordentlig med all kraft och jag tog beslutet att resan i mars till Thailand blir min sista utomlands med flyg. Något annat är inte vettigt.

Ändå så sitter jag nu här på sängkanten, bara några veckor innan Thailandsresan, redo med packad väska, för att ta mig till Arlanda för en annan resa...

Men jag tar mig upp, jag reser iväg, på denna resa med så många andra syften än det på ytan kan se ut. Jag har så många förklaringar, som ändå kanske bara låter märkliga. Men jag reser.

Och jag ångrar inget.

Och jag inser det förbannade flygets fördelar! Att kunna ta sig till platser, möta vänner, se natur, få upplevelser som värmer våra själar och skapar broar.

Jag har mött min galna barndomsvän och hans familj. Platsen de bor på går inte att göra rättvisa på bild, eller rättare sagt, JAG kan inte göra den rättvisa. Platsen heter La Gomera, en plats som hämtad ur en saga, med moln som rinner som vattenfall längs bergsbranterna, skyhöga berg med utsikt som får det att svindla. Snirkliga vägar kantade av stup, regnskog med enar (!) med stammar tjocka som ekars, en sagoskog att vandra i. Byarna är utkastade längs branterna och turisterna har endast lyckats invadera en liten by med en liten nybyggd golfbana precis vid kusten. Längre än så tror jag inte de kommer...

Där träffar jag dem ett par dagar, återvände till mitt språk som inte längre är mitt. Hos denna familj får jag vara mitt i deras otroliga vardag, med alla deras kärleksbarn. Hos dem bultar hjärtat stort för alla!

Min vän Jacinto är dessutom guide i Nationalparken Garajonay, så jag får ännu en gång en promenad längs "förbjudna stigar" i skogen :)

Tyvärr måste jag lämna de dimhöljdas berg och ge mig tillbaka till turistorten, även om sol var något jag kände stort behov av. Jag lever som i dvala under vintrarna annars.

Men turistorten bjuder på en överraskning, jag får ännu en upplevelse. Jag får andas i en tub! Efter att ha våndats och slitits mellan drömmen att få sväva i det djupa blå och den förbannade rädslan som har börjat invadera mig under de senaste åren, fick jag möjligheten att prova lite lätt. Vid poolkanten dyker (:P) en man upp och erbjuder mig sina tuber. Alltså, han vill göra reklam för sin dykskola och man får en liten gratis minilektion i poolen! Ja, jublade jag, nu ska jag prova.

Och, jag blev heeelt såld! Från att vara något obehagligt att andas genom en smal slang (de är inte feta som dammsugarslangarna i typ Tintin, utan ser ut som en något tjockare sladd) till att plötsligt uppleva den där svävande känslan att faktiskt andas trots att man är under vattnet, det var magiskt! Jag tror jag blev hög. Såååå häftigt!

Så havet, nu är jag redo, jag ska i alla fall försöka när vi möts i Thailand!

Det är jag som är under vattnet!

Aaaarhg, MIGRATIONS(v)E(r)KET...

Kärlek till alla!

Knappt någon tid men mycket i huvudet. Jag har planerat allt jag vill skriva om, hur min vecka varit, insikter jag fått och om upplevelser jag haft.


Men, så väcks jag ur tankarna av den stora verkligheten, med en rak höger, rätt ut från TVburken. Och inser att vi måste göra något! Där i rutan står Migrationsverkets chef och försöker förklara sig, insnärjd sin notoriska värld. Med hjälp av argument från lagar och oförskämt nog, att riksdagen enhälligt har stött dessa lagar. Oförskämt därför att det antyder att folket skulle stå bakom Migrationsverkets dåd. Men det kan väl inte vara möjligt???

Hallå där ute, folket! Vakna! Vi kan inte stillatigande se på hur Sverige med lagstöd, väljer att skicka polis med hund hem till en familj sent på kvällen, för att tvinga dem att endast sätta på sig skorna, ingen tid att packa, ta sina barn, 9 och 6 år gamla, för att sätta dem på ett plan till Kabul! En familj som har bott i Sverige i fyra år, med en pappa som dessutom är skadad efter en bilolycka! Att då ta skydd bakom lagar för att de säger att man inte kan bedöma läget i Kabul, i ett av världens mest instabila regioner, ett land där man internationellt gjort gällande att världens mest eftersökta terrorist befinner sig, inte befinner sig i en väpnad konflikt! Att påstå att visst "sliter det i hjärtat att se dessa barn gråta" framför TVkameran på plats i Kabul, men beklaga att "vi faktiskt bara följer lagen", det är så ryggradslöst att man blir rädd. Vem är i så fall inte bäst att höja rösten och framföra kritik mot denna lag, om inte de som arbetar utifrån den?


Jag känner en oerhörd ilska och frustration, en skam över att vara del av ett sådant system, då jag ser detta. Fy fan! Men vad kan man göra? Ja, vi som är "folket" får väl säga ifrån då. Insändare, demonstrationer, skrika högt, vi måste göra oss hörda och jag börjar här!


Jag känner hur min barndoms känslor upprepar sig, när jag som liten skämdes över att vara vit. För varje ny insikt jag fick av vad den vite europén hade gjort, fick jag svårare och svårare att vara tillfreds i mitt vita skinn.

Häromdagen gjorde jag en introduktionsövning till ett område om bl.a. FN med mina elever. Klassen delades upp i två grupper, en tredjedel på ena sidan och de övriga på andra. Sen fick den lilla gruppen dela på 85% av innehållet i en ask geléhallon och den andra stora gruppen fick resten, alltså 15 %. Tanken var att de skulle lösa problemet. En mycket intressant övning, som väl tyvärr visade en del sämre sidor hos människan. Det var verkligen inte självklart för den lilla gruppen att dela med sig. Och så funkar ju många, vi kan inte tänka oss att dela med oss av vår välfärd, vi bevakar våra fördelar noga. Vad är det för jäkla moral? Allt snack om "kristen etik". my ass!! Människan måste dagligen, hela tiden, påminnas och fostras att vara medmänskliga och solidariska. Vi har så lätt för att bli självgoda och fastna i en skygglappstillvaro.


-FRI INVANDRING säger jag.

-Vadå, det går ju inte! svarar den "sansade svensken". Vi måste ju kunna ta hand om dem också.
-Nähä, men då får vi väl se till att det går, omprioritera. Om det händer dig något eller ditt land, nog sjutton vill du att andra ska finnas där för dig?!

Med det system vi har nu, att varje flyktings argument och behov ska granskas, så kommer alltid några "oskyldiga" (gillar inte ordet, men..) att skickas hem. Är det värt det? Jag tycker att det är helt jämförbart med argumentationen mot dödsstraff!

Gå in och titta på nyheterna, skriv till Migrationsverket och riksdagen, gå ut och hojta, men för Människans skull, GÖR någonting!

Back in business...

...med besked! Åh vad jag har saknat detta, men ändå har jag ingen tid till det nu :( Efter ett sportlov med en massa härligt innehåll, är min dag nu fylld av en massa tungt arbete..:( Rätta, rätta, rätta och så utvecklingsamtal. Idag har jag sex stycken på rad, lite väl svettigt, men jag får skylla mig själv.
Vill skriva en massa men jag återkommer om det, kanske ikväll kanske imorgon, men jag kommer tillbaka, jag lovar!!!

Jag har saknat er också, kära bloggvänner!
Kram och kärlek till alla!

PS. Hur sjutton stavas det där jäkla ordet i rubriken????