Fröken blir inspirerad

Det är alltid roligt att inspireras och särskilt vid oväntade tillfällen. Hade gått omkring med en liten lapp i fickan en tid nu och skulle just rensa , då den dök upp. På den stod en bloggadress som Sonen givit mig för en tid sen. Han hade varnat mig för att den kanske inte var min stil eller att den var för "tuff" eller vad han menade.
Själv förstår jag ingenting, vad har han för bild av mig egentligen?? Hursomhelst hade jag ju inget annat att göra så här på morgonkvisten, annat än att se till att ro min slutuppgift på kursen i hamn, så, jag surfade runt lite och vips, var jag där! Ännu en favorit att följa. En fröken följer en annan fröken ;) Missa henne inte! Bloggtrams av högsta klass.

På krigsstigen

Några ord om min vän.
Andra behandlingen av sex är genomförd. Framtidstron och planerna är stora. Krigaren flyttar fram sina positioner, precis som jag trodde, visste. Ännu har vi inte mötts, fysiskt, men vi har kontakt, på gammeldags vis, med papper och penna! Ljuvligt!

Sommaren går fort sa Hon och efter den ska Cancern vara besegrad. Så sant och för första gången glädjer det även mig att en av mina favoritårstider faktiskt är snabb. Tänk så relativt allt är!

Vi har dessutom ett mål till, i maj 2010 ska vi bjuda Dem på Sjömagasinet, Göteborgs Michelinstjärnekrog. Vi har en stor svetsad (vad annars?) sparbössa som vi sparar i! Hans idé, Han som inte bara har det största hjärtat utan också är kreativ. Puss!

Glöm inte bort att älska varje dag!
(igen, fritt efter Stefan Sundström)

Hämnd eller läkning, rustad eller ryggradslös?

Återigen fascineras jag av överlevnadsmekanismerna, för det är väl det som styr följande, annars kanske det helt enkelt handlar om att jag är en ryggradslös människa utan känslor?? Nyligen fick jag vetskap om en persons agerande som fick hela min kropp, hea mitt inre att brista. Den psykiska smärtan var för några sekunder faktiskt nästan omänsklig, samtidigt som det liksom inte nådde in. När jag återigen får veta att någon har skadat, förnedrat och bidragit till att mitt eget kött och blod har fått lida, så blev min spontana reaktion att krama, trösta och rädda. När sedan några timmar gått, blev nästa tanke hämnd. Plågsamt och offentligt ska det ske!
Men, det som sedan sker är märkligt. Jag börjar inse att det inte är en realistisk lösning, att det skulle få för många bieffekter, som framför allt skulle drabba de oskyldiga. Inser att jag bara vill att Hon ska få gå vidare, att den kraftiga smärtan egentligen är min, att Hennes faktiskt har dämpats. Men moralen då? Rättvisan? Kärleken? Mitt ansvar som förälder?

Tusen tankar och känslor snurrar, men framförallt känner jag hur ett lock eller ska jag beskriva det som bomull, börjar ta sig in i mig. Plötsligt upplever jag att jag står utanför och betraktar. De känslor jag "borde" uppleva finns inte där. Försöker analysera och kommer fram till att, om jag skulle släppa fram dem, om jag skulle låta dem ta kontrollen, så skulle jag förmodligen, med största sannolikhet, gå sönder, kanske rent av dö. Detta kan jag se, förstå, men det är en märklig känsla, som att intellektet och känslolivet kan delas upp i två rum och att det ena kan få makten över det andra. Det är det fenomenet som jag vill kalla överlevnadsdrift, för det måste det ju vara, eller hur? För trots min slutsats, finns tvivlet, gör jag rätt, på lång sikt?

Den frågan , det ständiga tvivlet, är mitt livs ledmotiv.

Min andra dotter

Jag har fått ytterligare ett skilsmässobarn. Jag delar henne med Kinnekulle. Eller är det ett särbobarn? Vi har ju egentligen aldrig bott ihop någon längre period... Jag menar, vi trivs ändå väldigt bra ihop när vi träffas och jag litar ju på att Skogslund mår bra när jag är borta.

Vi har väl gemensam vårdnad men jag är ändå inte riktigt nöjd, för egentligen är jag i princip en helgmamma och ibland går det t.o.m. en månad emellan. Och det är tufft! Jag längtar ihjäl mig.

Men jag är ju splittrad, för inte vore det väl bättre om hon kom hit? Jag vet ju att hon mår som bäst hos Kinnekulle, så egentligen är jag ju bara självisk och en sådan mor vill jag ju inte vara. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Visst försöker jag roa mig och göra sådant som jag vet inte är möjligt när vi är tillsammans. Jag går på konserter, träffar vänner som bor här uppe eller går på krogen rätt och slätt. Ändå, blir jag ibland osäker på vad jag vill. Kanske ska jag flytta ihop med Kinnekulle, trots att jag vet att risken är stor att jag skulle bli tokig efter ett tag, att jag skulle tröttna och längta bort. Att jag skulle känna mig instängd och kvävd. Det är ju så mycket jag vill göra! Och vad vore det för en mor, som bara skulle gå omkring och vara arg? Kanske skulle jag börja missköta henne då? Åh ve, en sådan tanke...

I slutändan får jag nog ändå vara glad att hon finns, att jag får vara en del av henns liv, om än i små doser och så har vi ju ändå våra somrar ihop. Då kan vi slappna av och bara njuta av livet och alla projekt vi har tillsammans, det är ju livet. Så nu får jag drömma om dagarna vi har framför oss och försöka lita på att hon mår bra till nästa gång.

Vi ses snart min kära!

Jag skriver, alltså är jag?

När jag började mitt skrivande här, hade jag som ändamål att få ur mig min ångest i ett anonymt men ändå offentligt forum, som någon form av terapi. Efter en tid insåg jag att det utvecklades åt ett annat håll och blev istället fyllt av allmänna betraktelser allt eftersom anonymiteten minskade.
Så småningom började jag ju också läsa andras platser ute på nätet och fann många varianter. Flera av dem var lustfyllda och lockade till skratt. Ångesten som hade börjat dämpas återkom i en mindre, något mer bagatellartad form. Jag började jämföra mig och önska att jag också skulle kunna vara så där rolig. Tyckte att min blogg var en spegel av mig och därför i så fall visade en rätt tråkig, deprimerande och ibland lite präktig och framförallt en humorlös typ.
Ett tag tänkte jag att jag åtminstone kunde satsa på en röd tråd, kanske kunde jag börja fylla denna sida med en massa kloka betraktelser av livet, med en klok knorr varje dag.
Men, inte heller det blev verklighet.
För det är ju verkligheten jag beskriver, min verklighet och något annat kan jag ju inte åstadkomma. Idag känns det rätt ok, jag har ju fått ett rum att ge utlopp för de känslor jag får då jag möter livets krumbukter. Ibland är det dessutom några som lyssnar och det är ju guld värt. Jag kan ju inte vara någon annan än den jag är och just jag är inte kapabel till något annat just nu. Den där drömmen om att vara en skribent får jag helt enkelt spara till ett annat forum, en annan gång.
Det här är jag och ingenting annat. Lösningen är ju helt enkelt att jag måste börja gilla mig själv och bejaka det.
Acceptera att det är ok att vara flummig. Som denna gång. Röd tråd, löjligt!
Tack för att just du orkar läsa!

Sten på sten

Den senaste tiden har jag upplevt hur flera av mina nära vänner har mått dåligt av olika skäl, depressioner, utbrändhet, sorg och annat. Jag har jag gjort vad jag har kunnat för att finnas där, men har också upptäckt att båda parter har något att lära av varandra i sådana situationer.

Den här helgen praktiserade jag något jag själv har rått andra, att rensa ut bland stenarna man samlar på sig. Själv har jag några stycken eftersom jag rätt ofta följer Johan Glans problemlösning, jag lägger mig ner i fosterställning och väntar... Vilket leder till att jag får ett förträngt problem att lägga till i min stensamling.

Men, så denna helg tog jag ett par saker i hornen. Jäkligt skönt, grymt helt enkelt! Ska fortsättamed det, för det är värdelöst att släpa på den bördan. Livet är för kort för det och sen är det inte så svårt som man tror. Desutom tror jag man blir bättre och bättre på det hela för varje gång.

Så gör en lista (ännu ett genialiskt knep) över dina stenar och pricka av dem. Lycka till!

Kommunikation och smärta

Vi hoppades på den här helgen också, men insåg att chansen nu eliminerades eftersom Han är sjuk och jag nyser lite för mycket. Nästa målsnöre blir därför påskhelgen, men naturligtvis går det inte heller att planera eftersom de måste ta varje dag varje timme i taget. På måndag ska hon in på tester ett par dagar, för att även påbörja cytostatikabehandlingen. Vi får hoppas att det blir så, men hon måste ju vara stark då. Ser lite tungt ut dock, eftersom hon fortsätter att gå ner i vikt....

Undrar om det är så hos dem också, att känslosvallen pendlar mellan höga höjder och djupa dalar? Jag menar, orkar även de känna sig glada, såsom jag kände efter det senaste samtalet, eller tar smärtan ständigt ner henne? Själv insåg jag att proportionerna och relativiteten har förändrats beroende på omständigheterna. Det jag nu blir glad för, ligger långt ifrån den tidigare gränsen för glädje och, vad kan jag säga, svärta.

Inser i alla fall hur grymt olika jag och H är på många punkter och hur jag hoppas och antar att det innebär att vi kompletterar varann. Samtidigt kan jag önska att jag hade mer av Honom i mig. Som jag nämnt tidigare, kan det höras bullrande skratt och råa skämt från samtalen han för med vännerna i väst, något som kan tolkas som en flykt kanske, men faktiskt också som ett sätt att avväpna sorgen och det svarta. Att fånga det onda och liksom ta ner det på jorden, in i livet och fylla det med liv tills det spricker. Stanna upp här och nu.

Själv är jag motsatsen. När jag hör rösten i telefonen, fylls jag av så mycket känslor att jag nästan blir paralyserad och det enda jag vill fråga är: "Hur mår du? Vill du prata? Kan jag göra något? Jag vill göra något!" Jag liksom klibbar fast i sorgen och det dåliga, smärtsamma, i, som jag ser det, en tro på att den andre behöver prata, få stöd. Men om det inte är så? Det kanske mer är så att den andre vill "fly" eller trycka på paus eller helt enkelt inte bara vara sjukdomen??? Det känns ju egentligen mer troligt, så vad jag gör är ju att jag sitter mitt i min egen smärta och försöker bearbeta den med hjälp av min vän som behöver det minst av allt! Känner mig lätt illamående vid tanken, vilken självupptagen padda man kan vara, med den enda ursäkten att det faktiskt är rätt omedvetet (ja, inte längre förstås). Att sorg gör så olika saker med oss. Skapar nya personligheter. Eller plockar fram det dolda kanske.

Å andra sidan kanske det är dumt att vara för hård mot sig själv och istället acceptera detta faktum, att vi kanske inte alltid agerar genomtänkt och klokt och perfekt, särskilt inte under känslomässig påverkan. Att det inte kan vara ett strävansmål att bli perfekt (låter som en rätt jobbig person att vara med) utan att kommunicera, att våga sätta ord på de här tankarna eller känslorna som dyker upp. Att också våga prata med den som är sjuk. Allt utom att tystna eller fly, överge eller förtränga eller ignorera. Alla de alternativen går ju förstås bort, för att inte bli sedd, att behandlas som osynlig gör ju mer ont än att bli utskälld. Ord kan man ju bemöta, men tystnad är omöjlig att värja sig emot.

Jag ska i alla fall börja skriva riktiga pappersbrev. Jag vill kommunicera. Som förr. På "Riktigt"!