Jag fortsätter följa min svarta tråd

Taggtråd och liv i symbios

BOOF! Käftsmäll, en rak höger och sen tystnad. 9 år, utan en riktig vän. 9 år och varje dag en förväntan att få stryk.
HA HA! Storflabb, "Kolla, vad löjligt de går, mobbarna. Svänger liksom med överkroppen och släpar liksom fötterna framför sig. Det är svårt att gå så i grupp. De måste dansträna för att lyckas..."

Kasten är tvära i enmansföreställningen "Henrik, en tönt" av Henrik Ståhl.
Var och såg den med skolans kamratstödjare idag. Såg hur denna otroligt starka människa står ensam på en scen, framför ett hav av tonåringar fyllda av sina attityder och roller. I början var jag faktiskt orolig att han skulle få avbryta. Han varnade att det var ett beslut han hade tagit, att om han upplevde att föreställningen blev alltför störd, så skulle han stoppa. Det var många som hade mycket svårt att vara tysta. Drygt 160 tonåringar från olika skolor. Inte lätt för någon, men för honom, som stod där och gestaltade sin uppväxt, framför säkert flera som likväl kunde identifiera sig med hans plågoandar. Det är Storartat. Han använde humor, kraftfullt kroppspråk och minspel. Kanske lite för mycket humor ibland, jag ville hitta allvaret mer.Men han hade valt att göra så och har nog en stark poäng med det.
När han så avslutar med att berätta hur hans föräldrar lyckades lyfta honom på rätt sätt, genom att få honom att se skillnaden mellan honom och "dem". Genom att få honom att inse att han hade något som de saknade, ett språk. Så blev han också stark, han överlevde och tog sig ur rollen. När han berättar det och i samma mening berättar hur hans andra "töntkompis", idag två meter lång, fortfarande ber om ursäkt för sig själv och går hukad genom livet, då känner jag hur vreden och sorgen växer i mig. Där nådde han mig med sitt allvar.


Människans svärta
Mobbing, utfrysning, mentalt förtryck och översitteri, är resultatet av en del av människans uslaste sidor. Jag upphör inte att känna upprördhet och ibland ren och klar vrede mot de som utför detta. Trots att jag med hjärnan inser att det ofta finns förklaringar till också det beteendet och att man därför måste hitta ett sätt att angripa problemet utifrån dem. Men oavsett det, kan jag ändå bli så tvärilsken eftersom det beteendet kan förstöra en annan människas liv. Sen är det ju dessutom så att många av de som upplever ett utanförskap, helt enkelt är offer för ett maktutövande. Den som fryser ut, ignorerar eller kränker en annan, behöver inte själv må dåligt. Ibland gör de bara så för att de kan...


Att tysta en virvelvind är inte svårt
Jag har alltid haft vänner, ofta många vänner. Många flyttar har också inneburit många olika vänner sprida på många håll. Men jag har också fått smaka på motsatsen under en kort period. Vill inte kalla det mobbing, även om det uppfyller alla kriterier, eftersom tidsperioden var inte så lång. Jag hade också så här i efterhand turen att få lämna landet, t.o.m.

Året var 1980. Vårterminen skulle börja och jag gick i femman i den spanska skolan i Madrid. Jag var ledsen eftersom jag visste att efter denna termin, skulle vi flytta tillbaka till Sverige. I skolan var jag en virvelvind, jag hade många vänner, främst killar. Jag älskade killar och innerst inne föraktade jag nog tjejer, eller tjejrollen. Vägrade förlika mig med den. Att vara tvungen att ha skoluniform i form av bla. kjol, vägrade jag. Hatade kjol. Hade jeans, punkt slut. Det var jag som påbörjade revolutionen över könsgränserna i min och parallellklassen. Jag gjorde det ingen annan gjorde, på den tiden, i det landet. Jag började umgås med killarna. Några tjejer hängde på. Åh, vad kul vi hade! Visst fanns lite förälskelse med i bilden, men fr.a. jag slapp vara så där "tjejig". Vi var kompisar, på riktigt. Trodde jag.

En dag kom jag till skolan och något nytt hände. Killen som var min vän, men också min första stora hemliga kärlek, betedde sig konstigt. Jag undrade om han var arg på mig. Han drev med mig, pratade bort mig. Jag frågade våra gemensamma kompisar. De hade ingen aning. Tills slut övergick det hela till att han vände bort huvudet när jag kom och höll för näsan. -Varför?? Vad har jag gjort?? Så småningom började alla göra likadant och började frysa ut mig. Alla utom mina två tjejkompisar. De som jag ansåg, fått skjuts av mig in i "gänget". De förstod inte heller, men när de fick en valmöjlighet, valde de bort mig och började umgås med dem.
Mina sista månader i Spanien försvann i tårar. Minns inte någon skolavslutning, minns egentligen inget annat än det där sveket som jag aldrig förstod. Hade jag inte haft mina vänner utanför skolan, hade jag nog inte stått ut. När jag många år senare pratade med en av de där tjejkompisarna, en svensk för övrigt, kan hon fortfarande inte förklara det som hände. Vi har spekulerat i flera orsaker, men det spelar egentligen ingen roll. Själv är jag säker på att delar av mig formades då, jag fick en osäkerhet som gör att jag idag inte alltid känner mig säker på mina vänner. Mitt självförtroende gentemot killar förändrades. Jag har ett stort behov av bekräftelse. Och detta pågick en mycket kort period och jag var aldrig helt ensam. Ställt mot vad så många andra utsätts för varje dag, är det ingenting, det vet jag, men jag har fått ett smakprov. Och det var inte gott.

Jämlikhet och bitterfittor

Nu är Bitterfittan utläst! Tänkvärd bok, intressanta betraktelser av detta med jämställdhet. En fråga jag för övrigt tycker alltid ska hållas vid liv, det är så lätt att trilla in i dessa färdiga roller. I det här fallet är det en sorts uppgörelse med drömmen och hur det sen blev, vad hände när de blev med barn? Ack så vanligt. Det mest jämställda heteroparet kan plötsligt upptäcka oanade beteenden som de inte ens visste att de behärskade. I grund och botten tror jag det handlar om att ta vad man kan och killar, män, kan mer avrent anturliga skäl, då de får barn. "Jag tänker minsann inte göra avkall på mina behov att leva som vanligt", tänker han. "Inte jag heller !" tänker hon. Vem tror ni lyckas bäst???
Man måste nog helt enkelt inse tillsammans att det inte längre är som vanligt och att man har fått barn t i l l s a m m a n s. Hursomhelst är det en smärtsam resa man får göra med många och blandade känslor.

Jag lärde mig i alla fall något intressant, apropå ett tidigare inlägg, där jag i förbigående nämnde Mannens nöje i att inte prata med mig när min munidarré drar igång. Haha, skrev jag då. Bu, säger jag nu! Det är tydligen ett väl inarbetat maktspråk, prova själva! Dröj på svaret om ni får en fråga av er partner eller någon annan för den delen. Eller visa med övertydlighet att ni håller på med något mycket viktigare, t.ex. att läsa ett kvitto. Makten hamnar helt i den tystes hand och den andre upplever en stor frustration och maktlöshet. En form av ignorans helt enkelt!

Påtalade detta igår och det intressanta är ju att det så klart inte sker medvetet "Nu ska jag visa min makt" eller "Nu ska jag sänka henne/honom", men likväl är det det som sker. Hmm! Maktspråk är verkligen ett intressant ämne, på många sätt.

Så upp till kamp både killar och tjejer, för jämlikhet och maktbalans! Vi ska samarbeta inte motarbeta, annars får det faktiskt vara, tycker jag! Ödsla ingen energi på sådan förhållanden, det finns roligare saker att göra. Som att blogga t.ex. :DD

Så länge någon lider

Du säger

att jag alltid behöver

nån att gråta över

Men jag kan inte skratta

jag kan inte le

så länge någon lider

En reva i sätet du sitter på

Blicken vandrar

mellan vilsna papper på gatan utanför

Jag flyger med,

söker motstånd

söker stöd

Du ropar

Ögon svarar

snurrar vilset vidare

Bussen stannar

Du ropar:

Följ med!

Du säger

att jag alltid behöver

nån att gråta över

Men jag kan inte skratta

jag kan inte le

så länge någon lider

Grå himmel

över vindens offer

Svävar vidare i gränderna

Vill stanna

men är för lätt

för mjuk

Du gråter

Vinden sjunger

obevekligt vidare

Hjulen rullar

Bort, iväg

Tillsammans med längtan

Du säger

att jag alltid behöver

nån att gråta över

Men jag kan inte skratta

jag kan inte le

så länge nån lider

Stoppa ordflödet...

...kan jag inte! Varför blir mina inlägg så långa? Är det verkligen någon som orkar läsa mig därute?
Förmodligen inte.
Men, känns rätt skönt ändå :)

Orden rinner i ett aldrig sinande
flöde.
Med dem följer också mitt hjärta,
ut ur sin bur,
för att snart klättra tillbaka igen.

När en film öppnar en portal till mitt inre

Såg en mysig film igår. Mörkblånästansvart. En annorlunda vardagsdramatik om två bröder i två olika "fängelsemiljöer".

Det pirrade i min mage och kroppen fylldes av lycka. Åh, att få lyssna till detta fantastiska språk, det är ett ljud från mitt förlorade "hemland", Spanien! Känslan som sprids i kroppen när jag hör spanska, framförallt den med madridaccent, påminner starkt om förälskelsens. Men det är också bitterljuvt eftersom jag har förlorat en del av min förmåga att uttrycka mig själv på språket.

Barndom i Madrid

Jag tillbringade sex av mina barn- och ungdomsår i Madrid med familjen. I relation till min totala livslängd fram till idag, är det en liten del, men i relation till storleken på mitt hjärta, är platsen där helt oproportionerlig. Det är ständigt närvarande. När jag sitter på tunnelbanan och hör grannen bredvid tala spanska, ofta med sydamerikansk accent, ler jag inombords. Ett inslag på nyheterna från ett spansktalande land, ökar mitt intresse. Kollegan som har spanskan som modersmål, får extra skjuts in i mitt hjärta. En svensk vän, som har lyckan att få bo därnere, avundas i hemlighet av mig. När jag ska skriva till mina spanska vänner, lider jag av mitt ordförråds brister, så till den grad att jag många gånger låter bli att skriva alls.

Själens eller hjärnans språk??

Den största smärtan vad gäller språket är att jag under den tid jag bodde i Spanien, kom att tala flytande, utan svensk accent. Min största dröm då, var att mina ögon skulle bli bruna och mitt hår svart (idag har jag lyckats med det ena;)). Att flytta tillbaka till Sverige var en mardröm. Problemet idag är att det flytande ordförråd jag hade då, tillhörde en 12-åring och idag är jag 39, slutsatsen av detta bör inte vara svår att dra... När jag så ska kommunicera med mina barndomsvänner, kräver jag av mig själv att jag ska kunna uttrycka mina tankar och känslor lika bra som då, annars förlorar jag min identitet känns det som. Jag hade en svensk vän där, under en kort tid. Hon var född där och vid sju års ålder flyttade hon tillbaka till Sverige. Ett eller två år senare kom hon till Spanien och hälsade på. Då visade det sig att hon hade tappat spanskan nästan helt och hållet!! Ett skräckscenario för mig, ty Spanien var ju mitt land, här fanns ju mitt liv, mina vänner, mina minnen. Allt före sex års ålder räknades inte eller var inte viktigt.

Min väns öde upprepades dock inte för mig, jag förlorade inte språket. Orsaken till detta är inte vidare romantisk utan krasst vetenskaplig har jag förstått. Det har något med att göra när i utvecklingsfasen du tar in ett språk och hur länge under denna period du marineras i det. Jag hade turen att befinna mig där mellan 6 och 12 års ålder, vilket stämde perfekt. Det kommer alltid att finnas kvar i min hjärna i mer eller mindre stora fragment. Ett naturligt inlärt språk.

Längtan och (efter) bekräftelse

Idag har jag en rent fysisk längtan till landet och min barndom, samtidigt som jag vet att varje gång jag återvänder till Madrid, så är det en annan värld än den jag lämnade. Människorna som då var små, är vuxna, gatorna ser annorlunda ut, affärerna har flyttat, hus har byggts. Det jag längtar till finns helt enkelt inte kvar. Ändå kan jag bara gå runt, blunda och njuta av att höra människor tala med varandra, på det klara, rena språket som blir till en sång i mina öron.


Ibland som kan jag ändå få små budskap från det förflutna. Jag besökte för några år sedan (typ år 2000?), området där jag växte upp och gick då in på vår gamla Panadería (en brödbutik), som jag så ofta besökte som barn. Att köpa färskt bröd var en regel och sen slank det väl med en och annan "bollo". När jag ska betala, lyfter kvinnan blicken mot mig och utbrister:
"Är du tillbaka? Vad roligt! Hur mår du?"
.... Hon kände igen mig!!!! 20 år hade gått och hon kände igen mig, såg mig. Utan att själv inse vidden av sin handling, skänkte hon mig en enorm bekräftelse, jag finns och jag fanns då. Så lite, betydde så mycket. Jag hade då precis varit och tittat på huset där jag hade bott med min familj, som nu istället fungerade som kontor. Jag hade gråtit en skvätt över något jag inte kunde sätta ord på.

El muro

På tegelmuren nedanför huset, hade min kära vän och f.d. granne visat att något ändå var beständigt. Där, på teglet stod våra namn kvar med krita(!), skrivet en dag för minst 20 år sedan! Fråga mig inte hur det hade gått till. En teori var att murgröna hade växt ner över det och på något sätt bevarat det från vädrets makter.... Så denna dag blev en stor dag, jag fick näring till min identitet, att jag faktiskt är en del också av denna del av världen, det är inte bara ett suddigt minne att ifrågasätta.

Är jag engagerad eller självgod eller bara helt humorbefriad??

Dagens betraktelse: Skulle visa en bok jag kommit över genom mitt arbete i skolans antimobbingteam, som jag tyckte var väldigt bra och tankeväckande. Den heter Utstött och innehåller samlade texter som problematiserar och belyser problemet med mobbing från olika håll. Hur det nu var, så visar jag upp boken för några ur mitt arbetslag, med syfte att sprida intresset för den. Framsidan pryds av en mörk blyertsteckning som förmedlar ångest, naturligtvis. Tanken är ju förstås att understryka innehållets tema. Inte så konstigt, tycker jag.

I alla fall, då är det en av kollegorna som genast kommenterar att just jag visar upp denna bok Han säger något i stil med: "Men, varför håller du bara på med dessa mörka frågor??? Du gräver ner dig i problem! Och vilken jobbig framsida, varför ser den ut så?"
Kommentaren följs upp av en annan kollega som utbrister:
"Ja, jag tänkte också på det, när du häromdagen presenterade den där utbildningen du var på "Spelar roll". Är detta så bra för dig?"

Ungefär så lät det, inte direktciterat, men innebörden var att jag uppenbarligen är en svartsynt typ, som beter sig kanske en aningen självdestruktivt eller kanske t.o.m. gottar sig i det mörka?! Nu ska ni veta att det är min tolkning av kommentarerna.

Denna händelse föranledde mig i alla fall till att se över mig själv och jag upptäckte att det kanske ligger något i det, inte den subjektiva uppfattningen om syftet, men att jag faktiskt har en röd tråd i både min läsning och mitt handlande. T.ex. jag läser just nu två böcker, en roman och en faktadiskuterande bok (ni kan se dem bredvid inläggen), samtidigt denna dag hade jag lånat en annan bok, Anhörig av Katerina Janouch. Senast utlästa bok var Jätten i spegeln, som handlar om anorexi. Och visst, jag är engagerad i antimobbingarbetet och har precis börjat skapa en sida om BDD. Jag är orolig för mänskligheten och gillar inte vår djurindustri och är en icke helt fundamentalistisk vegetarian. Och absolut, mina barn brukar tycka att jag är jobbig, då jag gärna drar igång diskussioner om frågor som de bara nämner och inte vill prata vidare om, de kanske t.o.m. nämner det i en skämtsam ton. De säger: "Åååh, vad du är jobbig! Måste du alltid vara så seriös???". Och de tycker att jag inte kan skämta, fast nog tycker jag att vi skrattar mycket också, jag älskar faktiskt det! Men kanske kan jag inte skratta åt riktigt allt, så som Stand-upfolket anser att man måste kunna göra.

Och, visst, läs denna blogg, inte är den särskilt följsam och vardagsrolig som så många andra, som jag själv ändå kan läsa och uppskatta mycket. Har tänk på det och undrat om jag skulle kunna...

Allt detta sammanfattningsvis fick mig att fundera, är jag en djävligt deprimerande person eller är jag en engagerad människa??? Vad är skillnaden? Är den hårfin eller finns den inte? Måste jag välja? Det blev helt enkelt lite jobbigt, att tänka att jag kanske är en jobbig människa att ha göra med. Kanske upplevs jag t.o.m. som rätt självgod? Vet inte, men vet åtminstone att jag inte vill vara sådan, jag vill bara känna att jag gör något åt allt det jag tycker är fel. Och tycker dessutom att jag inte gör tillräckligt. Jag tror att många tror att jag gör mer än vad jag i realiteten verkligen åstadkommer. Kanske är allt bara fernissa för att framstå som god????


Jag ryser, detta var verkligen inte det jag ville ha ut av mina tankar, en liten existentiell kris. Vem är jag? Varför är jag?


Min slutsats så här långt är ändå att detta är jag, take it or leave it. Just nu kan jag inte vara på något annat sätt, men jag vill inte trampa någon på tårna, inte förhäva mig, så för Guds (?!) skull, säg till om det är så! Jag vill ju bara var aktiv i de frågor som engagerar mig, annars orkar jag inte leva. Kan inte sitta helt vid sidan om och betrakta det som är fel och bara bry mig om mitt eget. Det är mitt livsval. Tyvärr är jag ändå inte nöjd, eftersom jag skulle vilja göra mer. Skulle vilja vara aktiv i klimatfrågan t.ex. bortsett från det vi försöker göra i det privata livet.


Oj, nu blev jag så där i alla fall, seriös... Men det säger väl allt egentligen, min rätta jag visade sig, jag har ingen humor helt enkelt :) Bara en massa seriositet.


Snälla, du som kan tricket, att hitta en bra balans, ge mig receptet!!

Jag, en riktig döskalle??

Jag gör något meningsfullt!

Nu sprutar energin ur mig och jag måste bara dela med mig av orsaken! Den sista tiden har jag suttit och snickrat på en hemsida tillsammans med en annan mamma och det kommer att bli något bra, det känner jag! Det blir ett viktigt startskott för en breddning av kunskapen kring BDD, som jag har nämnt lite om i denna blogg. Vi satsar på en sida på svenska med information och personliga erfarenheter från oss och andra, om hur det är att leva med denna sjukdom.

Jag hoppas att även andra som kanske inte är direkt berörda, tar sig tid att kika in, för det finns så många myter kring detta med utseende. Så jag hälsar därför alla ni som tittar in här att även ta en liten tur dit.

Roligt är det i alla fall, även om det kan låta som ett märkligt ord för att beskriva ett arbete med ett ämne som är så tungt. Men glädjen kommer av att göra något som har betydelse!