Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Är du med?

Greppa livet med ena handen
och spring
Ty tiden är obönhörlig
Tillvaron fylld av gropar
men också
ovärderligheter att hinna med

Vackra ögon

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.



Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.



En vecka i hoppets tecken.



Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!



Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.



Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Då allt blir återfött...

Så var dagen här, som vi fröknar, magistrar och annat löst folk i skolan väntat på, dagen efter avslutningen. Nu, nu borde sommaren vara här.
Istället sitter, halvligger jag och skådar ut utmattad ut på regnet som strilar. Känner än kylan av fukten som tog sig in under kläderna nyss. Mitt huvud är trött liksom min kropp, hjärtat klappar en aning för fort, efter en lång gårdag, med kära kollegor och hjärtskärande avsked, men ändå inte. Känns som jag kommer mista en del av mig, en tvillingsjäl men ändå inte... Hm.

Ändå, det är inte slut än. I morgon lyfter planet mot Prag, med samma kollegor, som en ytterligare avslutning, om än med lite jobb...

Mycket mer inspirerande än så här är jag inte idag. Tyvärr. Men kanske är jag det om en vecka? Sommar?

ordlös och maktlös

kaosartad klappetiklapp
hjärtat rusar
inget stopp snurrvoltrunt
tankarna skenar
sömnlös .................
får ingen ro alls
ont ont ajajajaj
inga plåster finns
fastnar inte på
förvirrade själar
snurriga hjärnor
såriga hjärtan

Demokrati

Har väl haft och har mina synpunkter på EU, men ser demokrati som det övergripande målet. Dagens val har dessutom ytterligare en dimension, att stoppa de högerextrema krafterna som har hittat ett kryphål. Kanske kan det kännas igen i ett historisk perspektiv?
Att använda argumentet att det inte spelar någon roll eller att man vill påvisa någon sorts protest mot EU, tror jag tyvärr inte håller. Vi är med i EU tills vår riksdag säger något annat oche ett lågt valdeltagande vette sjutton om det är den rätta vägen.
Hursomhelst går jag och röstar idag som en akt mot högerextremisterna. Låt dem inte vinna mark och uppmärksamhet! Ge din röst till en demokrat idag!

Kaos

Turbohormonerna rusar
med skurmoppen i högsta hugg
rusar jag
runt med hård musik i öronen

Tonårsjaget vaknar till liv
vill fly alla känslor
peka finger
skrika högt åt alla som inte förstår

Tror inte längre på poesi
Kilpi har lurat mig
stämmer inte
Du rubbar hela min existens, välkommen??

Tänk att vuxenjaget kräver av eleven
att lära sig att förstå sina känslor
hur fan
ska det gå till om inte ens stora jag kan?

Tack för musikens existens ändå
för hur skulle jag annars stå ut?
ändå så ensam
men ändå så uppfylld av råa, exploderande toner

Kom igen bara, jag är rustad och redo