Bokstäverna har fått punkter igen

Tillbaka i Sverige, bokstäverna har återigen prickar och jag ett inrutat liv, med rutiner och vardagsproblem. Resan hem blev lång på många sätt, men också bra. Just nu försöker jag sakta återanpassa mig inför arbetet imorgon, då jag återigen ska vara en ansvarstagande lärare med koll på läget. Det känns rätt svårt just nu...

Känner att den här resan har givit så mycket, både ro och avslappning till själen, men också en massa andra globala frågor att aktualiserats, Dilemman jag måste ta itu med och försöka resonera kring. Tänkte återkomma till detta här. Just nu orkar jag inte mycket mer än detta.

Som en vän skrev, väcktes en undran om glada svampar, men det ska jag bara meddela att något sånt behöver inte jag! Det räcker så otroligt långt med värme, kristallklart vatten, härliga människor, fängslande natur och ljumma kvällar, samt en och annan god öl :D. DÅ slappnar t.o.m. jag av!!

Nu ska jag återvända till tvättstugan, på återseende!

Längst lever bilderna inombords

Igår drabbades vi av en motgång... Efter diverse strul med kamerans minneskort och datorn, de ville inte fungera ihop, visade det sig att kortet inte heller ville fungera ihop med kameran!! I det stora perspektivet ar detta naturligtvis ingen katastrof, men i det lilla kanns det faktiskt rätt pissjobbigt att 300 bilder kanske bara har gått upp i rök. Vi har i alla fall fatt låna ett annat kort som vi kan fortsatta fota med och sa kommer jag att söka med ljus och lykta efter någon i Sverige som kan reparera vart kort. Det måste finnas!!!

Något positivt hande också, förtstås!! Min tatuering blev klar. Nu sitter jag och mina barn i form av ödlor pa benet, nu är de alltid med mig vare sig de vill eller inte :DD
Under det långa arbetet, (det tog många, många timmar...) hann en del samtal utspela sig. Bland annat pratade jag med ett tjej om tatueringarnas liknelse med att föda barn. Efteråt minns man ingen smärta och man är bara lycklig över det man har fått och smärtan är också därför genomlidlig. Jag tycker inte liknelsen är helt fel och i det har fallet har det fått en ännu större betydelse for mig. For varje hack i huden, för varje smärtpunkt, har jag tänkt och känt att det är mina barns smärta jag tagit emot. Genom skapandet av dem på benet, har jag också tagit del av deras smärta, jag bär den åt dem.

Låter det flummigt? Eller är det bara typiskt mig?? Förmodligen men jag tycker att det är viktigt att våra handlingar alltid har en tanke bakom.

Som sagt, bilder kommer senare och då lägger jag ut dem från Sverige.

Livets goda

..pa manga satt. Mat, hav, karlek och medkansla. Idag njot vi dessutom av livet under ytan, i havet. Vi var pa snorkeltur runt hela on. Fantastiskt helt enkelt! En av buddhismens deviser ar just att leva i nuet, att allt ar forgangligt och darfor ta vara pa stunden. Nar man snorklar eller dyker, sa ar det just det man gor, for nagot annat ar omojligt. Livet pa denna lilla plats pa jorden, framstar mer och mer som paradiset, men snart har turismen (vilket jag ar en del av :(( Hur loser man det?) atit upp aven det. Problemet ar verkligen ett moment 22 dilemma.

Puss pa alla! Jag har sa det blir over!!

Bland gecko och nålar

Lycka och kraft i livet enligt thailandsk buddhistisk tro,

nu forevigat!

Nagra stamningsbilder...

Idag har jag lart mig tva nya ord av en 5-arig kompis:

Skvaettig= om man ser blot ut

Halig= da ser man riktig svettig ut!

Alskar nya ord pakomna av skona unga manniskor utan hamningar i form av grammatik :D

Glad Pask!!

Livstörsten pa en gata i Bangkok

Nu ar det hela fyra dagar sedan som vi landade pa Koh San road i Bangkok, bagpackerns start och mal. Lyckliga over att antligen tagit ett beslut och insett att vi faktiskt skulle fa sova under detta langa dygn som sondagen blev. Vi tog in pa ett Guest House, sov nagra lyckliga timmar och staplade sedan ut som nyvakna kattungar pa denna Bangkoks Vastra Langgata.

Nu protesterar nog manga, men faktum ar att nar vi satt dar med en ol i handen, efter att ha strosat fram och tillbaka pa gatan, insag vi att alla dessa stand med klader, T shirtar, vaskor, m.m., m.m., sa ar det bara ett resultat av turismens livstorst. Vi far vad vi "vill ha", vi handlar trots att vi ser att kvaliten ar skit, vi koper trots att vi ser att exakt samma unika klader hanger i tre stand till langre ner pa gatan.

Sen kan alla backpackers saga vad de vill, men de ar inte unika. De kryllar av kopior pa gatan! Dreadlocks, laderhalsband och tatueringar.

Trots denna uppenbarelse (naja, det var val inte helt nytt...) sa maste jag erkanna att jag trivdes battre an pa V Langgatan, aven om drivkraften ar densamma. Det var varmt, det var vaenligt och vi hade borjat var semester. OCH, tyvarr ar jag lite svag for just denna manskliga uniform.

Fragan ar bara, vad ska vi gora at denna livstorst som driver konsumtionen, for faktum ar ju att den ar en fara? Budda sa meditation och medvetenhet, medkansla och kamp. Hm, ja, kanske kan nagra leva upp till detta, men resten?

Som vanligt har jag svart att slappa allvaret, men jag mar anda gott ska ni veta, i varmen och nyss masserad pa hela kroppen, vantandes pa min tur in i tatueringsstudion. Om jag far till detta med bilderna (inte lyckats an), sa ska ni fa smakprov.

Frid till er alla! Kram!

Paradiset och karleken

Sitter har under varm himmel med vagskvalp i oronen och ett turkost vatten utanfor. Det ar fantastiskt och det enda jag kan tanka pa ar att jag onskar mina barn var med. Detta vill jag att de ska uppleva. Mannen min ar glad att fa ha mig for sig sjalv, sa vi far hoppas att han inte laser detta :)

Men det ar val sa det ar, nar nagot ar vackert vill vi dela det med dem vi alskar mest. Nu ar det ju inte omsesidigt och ska inte vara heller. De vill ju gora saker utan mamma, FORSTAS! Fast jag tanker att kanske, nagon gang i framtiden kan jag fa visa dem.

Sen alskar jag ju er, alla ni som laser detta, sa darfor ska jag forsoka dela med mig till er ocksa, sa smaningom. Ska forsoka lagga upp lite bilder om det gar. Atekommer!

Och tack for era fina kommentarer och alla holl med mig :D Sakert beror det pa alder ocksa, fast jag tycker Rakoon formulerade det bra, vuxna ska inte bara snacka elevinflytande, vi maste sta for det ocksa!!

Make love not mobbing...

Vad tänker du på när du hör detta uttryck?

Som aktiv i "Antimobbingteamet" på vår skola, så fick jag ett visst inflytande i fråga om de tröjor våra kamratstödjare skulle få. Tanken var att de själva skulle få välja en personlig text på sin tröja och för att få igång fantasin hade jag några förslag. Bland dem fanns då det fyndiga "Make love not mobbing".

Utfallet blev så småningom att det var den texten en majoritet av eleverna sedan önskade. Kul tyckte jag. Inte lika kul tyckte en del kollegor. Det hela ledde till en i mina ögon delvis absurd diskussion, fast som jag insett så småningom, kanske förståelig. Det blev helt enkelt en generationsfråga. De som reagerade starkt hade varit unga då utrycket "Make love not war" var nytt och de tolkade då helt enkelt uttrycket som en uppmaning att vara lössläppt i fråga om sex. För mig är det snarast ett vackert uttryck för fred. Men så kom jag att växa upp senare.

Frågan blev i alla fall så het att rektor fick avgöra, den största farhågan var att föräldrarna skulle reagera på det negativa sättet. I veckan delades tröjorna ut, så vi får väl se vad som händer.

Rektorn tog risken och sa ja, trots sin generations inflytande.

Vad säger ni? Vad tänker du på när du hör uttrycket, rent spontant? Tänk nu inte efter för mycket, det är fusk! ;)

Vänliga veckan???

Killen som tiggde kronor i tunnelbanan upplyste mig om att någon sagt att det var "vänliga veckan" nu?! Om vi då antar att Kvinnodagen finns för att sätta siktet på avsaknad av jämställdhet i samhället, vad säger då denna veckan om världen?

Sorgligt, det borde alltid vara Vänliga veckan. Stefan Eimhorns bok Konsten att vara snäll behövs verkligen. Läs den, en rasande bra bok, för ALLA!

Kram kram

Ett förtydligande

Efter att några dagar gått sedan jag senast blev upprörd över sakernas tillstånd i världen, har mitt eget lugnat ner sig något. Jag har även haft en givande diskussion kring ämnet med en kär vän och insett att jag måste nyansera mig lite.

I frågan om flyktingpolitiken och hanteringen av migrationsärendena i Sverige, så syns ju naturligtvis enbart de tragiska fallen, då det är den metoden media använder. Positiva nyheter får sällan stor plats, om den inte handlar om en noshörning eller liknande förstås! Problemet som jag ser det, handlar ju om delar i politiken som jag inte är nöjd med. Kanske är jag naiv, men det känns ändå rätt bra att ha en vision om hur jag skulle vilja att det var.

När jag så blev upprörd häromdagen, tog jag mig friheten att uttrycka mig något grovt och gav ett intryck av att angripa individer, detta vill jag dementera nu. Att välja ett jobb som har människor i centrum, förutsätter så klart att man också har ett intresse och engagemang. Jag tror i grund och botten aldrig på personangrepp, inte ens när det gäller enskilda politiker som som står för en politik eller ideologi som går tvärs emot min. Även i de fallen så handlar det ju faktiskt om att vi alla måste få välja vad vi tror på, det är varje människas rättighet i en demokrati. Däremot ska man kunna kritisera effekterna av en politik och argumentera mot den, med hopp om en förändring. Om jag skulle sälla mig till de som går till personangrepp, så sänker jag mig ju till en nivå som egentligen tar ifrån mig min rätt att bli lyssnad på! Tyvärr så är det en retorik som inte är alltför ovanlig och jag vill absolut inte bli en del av den. Men att protestera mot sånt som jag upplever är fel, det vill jag och hoppas jag att jag alltid kommer att göra.

Jag måste nog ändå erkänna att detta bloggande ibland blir så spontant, att jag glömmer av och tappar insikten kring att vi faktiskt är ute och rör oss på en enorm arena, även om inte alla som kan är inne just här. Men bara det faktumet att möjligheten finns för alla att titta in, innebär ju ett visst ansvar.

Fix you

En morgon i vintermörkret på väg till t-banan, med radion i örat, drabbades jag av en sång som talade till min smärta och jag kände hur sorgen vällde upp i ögonen. Den ljusa rösten formulerade en refräng som jag bara ville skrika ut. Jag ville också ha ett ljus, en hand som räddade mig, som fixade allt. Sången blev min ledsång och jag gjorde den till min, trots att jag egentligen inte vanligtvis lyssnar på bandet.

Så en dag under min resa, sätter jag på denna utvalda sång och min dotter hör den. Hon utbrister:

"Åh, den här har jag gråtit mycket till!"

I den sekunden blev jag beredd att tro på symbios, telepati. Känslans kraft som bygger märkliga vägar mellan två själar, för min sorg var också hennes.

Lite läskigt, men säkert helt naturligt.

Den här är till dig min älskling!

Layout utan framgång

En liten fråga till alla duktiga bloggesteter: Hur ska jag göra för att förbättra utseendet på denna rörig, röriga sida???
Har tröttnat rejält och försöker skapa något att använda som rubrik till att börja med, men jag säger bara att Paint är helt värdelöst... Måste man ha Photoshop för att kunna göra något? Vill gärna använda eldbilden på något sätt, typ skapa former som är fyllda av delar ur bilden eller att rubriktexten består av bilden, om ni förstår.

Alltså, måste jag skaffa Photoshop eller finns det andra enkla ok program??


Tack för er hjälp!

En hyllning till mina manliga feminister

Dagen efter den där märkliga dagen, "den internationella kvinnodagen", vill jag ändå passa på att hylla ett par personer.

Feminism är ju ett begrepp som alla tycks ha en uppfattning om och bland de negativa rösterna så hör man ofta argumentet att "det är kvinnor som hatar män". Det ekar 1800-tal och bara kommentaren bidrar nog till att stärka den åsikten, om den nu delas av några... För egen del inser jag att det finns många tolkningar och många grupperingar som använder sig av begreppet. De senaste dagarna har det ju stått en del i tidningen om ämnet och sist hade man i DN intervjuat några personligheter kring deras syn. Då fick man också lära sig vad "särartsfeminism" är, att man anser att det finns biologiska skillnader mellan könen som i sin tur är orsaken till att vi är bättre lämpade för olika slags uppgifter. Läs kvinnan i köket, mannen i karriären (min tolkning).


Feministisk avbön

Vi har också kunnat läsa om flera kända kvinnliga profiler som har gjort avbön i frågan. "Nej, jag är inte feminist längre. Usch och fy! Dessa fanatiska kvinnor vill jag inte sälla mig till!". Något jag själv tycker är mycket intressant, för i min värld så säger de egentligen följande: " Nej, jag tycker inte att kvinnor och män ska samma rättigheter längre. Vi ska absolut inte erbjudas samma möjligheter och könet ska definitivt styr hela vår livssituation. Nej, usch och fy för rättvisa och demokrati! Mera förtryck!"

Tolkningar

Slår man upp ordet feminism i en uppslagsbok, får man något olikt formulerade förklaringar, men följande är vanligast:

"(åsikts)riktning som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället och åtminstone uppnå jämställdhet med mannen [...]".
(ur Ordbok, NE, Bra Böcker, 1995)

Tyvärr kan man ju se att det finns utrymme för tolkningar, särskilt när det står "åtminstone"! Vadå, ska vi sedan "gå förbi" männen i fråga om ställning?? Min egen tolkning är helt enkelt att samma jämställdhet och synen på människovärdet, ska gälla oavsett biologiskt kön. Jag drömmer om en värld där dessutom genus, könsrollerna, har tagit ett steg tillbaka. Där varje människa är fri att laborera som den vill med sitt beteende, utseende, sexualitet. Vi har alla olika behov men många av oss kan inte ge utlopp för dem eftersom vi är fångna i en roll som omgivningen har lagt på oss. Och det idag vedertagna, att om en människa får höra att man inte är bra på någonting eller nog inte kommer att lyckas, ja, då sänks ju självförtroendet på det området. Vad händer då? Jo, sannolikheten och förmågan att lyckas sjunker ju drastiskt. Det vet vi i alla fall inom skolan. Om då en människa får höra, att "det här klarar du nog inte. Inte kan du borra och sätta upp denna hylla rakt, du är ju kvinna. Ring Pelle istället!". Klart som sjutton att man inte lyckas och kommer förmodligen aldrig pröva igen.

Nu menar inte jag att alla kvinnor MÅSTE kunna det eller ens göra, det män traditionellt gör idag eller tvärtom. Men utrymmet ska finnas, det ska vara naturligt att välja sin väg helt utan könsstyrning.

Barnet och könsrollerna

Själv är jag uppvuxen med en enorm frustration över att inte vara lika bra som killarna eller att känna mig tvingad att bete mig som tjejerna. Som riktigt liten, i lågstadieåldern, bröt jag arm och slogs ibland med killarna och fick då höra att jag var starkast. Detta var viktigt för mig, eftersom det bekräftade att jag kanske kunde få vara med och göra de där sakerna som jag tyckte verkade roligare. Samtidigt lekte jag också med dockor, ganska långt upp i åldern. I mellanstadiet gav jag upp kombinationen och försökte istället "vara" en kille. Det var inte så svårt i Spanien, då kort hår och avsaknad av hål i öronen samt långbyxor på ett barn, innebar att det var av manligt kön. Detta försökte jag leva upp till och för varje kommentar om att jag var en pojke, växte jag och blev glad! Men detta var inte någon form av transsexualitet utan helt enkelt en barnslig önskan att spränga könsrollsgränserna. Tyvärr kom puberteten så småningom och jag landade i Sverige, med allt vad det innebar i smink och andra kvinnliga attiraljer. Djupt inom mig finns ändå fortfarande det där motståndet mot att behöva bli insatt i ett fack, kvinnofacket. Att acceptera att män har större muskler och orkar mer än mig, har alltid varit svårt. Det är inte många killar som får hjälpa mig att bära något alls! Och detta måste jag få fortsätta med, för det gör mig också starkare.

Män i förändring
Men, hyllningen då?? Jag har inte glömt bort dem, även om man kan tro det då jag gärna en smula självupptaget, vältrar mig i minnen. Precis som alla andra feminister som levt i en som de har uppfattat, jämlik relation, har också jag upplevt detta. Och precis som dem, fått erfara vad som händer då barnen kommer till världen, hur allt ställs på ända och det blir plötsligt svårt. Mannen som tidigare var din själsfrände eller åtminstone din likvärdige partner, börjar betrakta dig som mor och enbart detta. Plötsligt finns där en massa självklarheter i vad som är ditt ansvar och plötsligt är du mamma, mor, och inget annat. Även till din partner.....

Allt detta har jag upplevt. Men, nu vill jag hylla två viktiga personer i mitt liv, min man och min son. När vi igår åt middag, säger den gode mannen: "Jag tror att alla egentligen är feminister, de vet bara inte om det!" En smula naivt men vackert tänkt. Han utgick ifrån sig själv och tolkar begreppet precis som jag. Han, den bullrige mannen, verksam i den manligaste av manligaste branscherna, rörbranschen, med ett hjärta av guld, stort som oändligheten, sitter där och tittar trotsigt på mig. Under dagen har han yrt runt i lägenheten och städat samt lagat mat som han sedan serverat oss. Själv har jag suttit och jobbat, rättat och rättat, hela dagen. Och allt har varit självklart för honom.

När jag har tänkt tillbaka, vilket har blivit aktuellt då vänner till mig beklagat sig över något bråk med partnern om hushållsarbete, har jag alltid kommit fram till att sådana bråk i princip inte existerar mellan mig och H. Visst kan jag irritera mig på att våra toleransnivåer gällande städning är olika och visst kan jag tycka att han kan ta initiativet mer. Men dessa detaljer ser jag som en effekt av just vår fostran och våra förebilder. Men aldrig att vi har haft principiella konflikter kring att ansvarsbördan är olika!! Han är en man som utvecklas och är öppen för förändring. När vi i början möttes och mina barn var små, då hade han lite svårt för att sonen tyckte det var roligt att måla naglarna, men även det lärde han sig att leva med. Att alla har rätt att experimentera med olika roller eller helt enkelt leka med det som finns. Honom vill jag hylla för att han har denna vilja och förmåga till insikt!

Sonen då? Han är en människa på väg att bli man, biologiskt, men vem är han i övrigt? Han är trotsig, bestämd i sina åsikter och inte alltid så alert på att på eget initiativ dela hushållets bördor, även om det är på gång. Styrkan ligger i att han går sin egen väg och har alltid gjort. Politiskt mycket medveten och bland de begrepp han under lång tid intresserat sig för, finns feminismen. Ser man honom, är det ingen tvekan om könstillhörigheten, men om man skrapar på ytan, så finner man en kille med vida gränser. Det finns en öppenhet kring att inte fastna i attribut som är typiskt manliga. Vi skrattar ofta tillsammans åt dråpliga situationer kopplade till kön och kan raljera och ironisera ganska hårt. Jag vet att denna gosse/man kommer att göra den kvinna han möter, till en lycklig och jämställd sådan! Honom vill jag hylla för sitt fria sinne och sin vackra själ!


(Mannen tyckte att jag hjälteförklarade honom lite väl mycket, men vad är inte en hyllning om just det?? ;))

När klimatångesten trotsas bland fallande moln

Morgonen är tidig, närmare bestämt är klockan tre. Jag reser mig mödosamt ur sängen och tänker, ska jag verkligen genomföra detta? Det är bara några månader sedan, som klimatångesten slog mig ordentlig med all kraft och jag tog beslutet att resan i mars till Thailand blir min sista utomlands med flyg. Något annat är inte vettigt.

Ändå så sitter jag nu här på sängkanten, bara några veckor innan Thailandsresan, redo med packad väska, för att ta mig till Arlanda för en annan resa...

Men jag tar mig upp, jag reser iväg, på denna resa med så många andra syften än det på ytan kan se ut. Jag har så många förklaringar, som ändå kanske bara låter märkliga. Men jag reser.

Och jag ångrar inget.

Och jag inser det förbannade flygets fördelar! Att kunna ta sig till platser, möta vänner, se natur, få upplevelser som värmer våra själar och skapar broar.

Jag har mött min galna barndomsvän och hans familj. Platsen de bor på går inte att göra rättvisa på bild, eller rättare sagt, JAG kan inte göra den rättvisa. Platsen heter La Gomera, en plats som hämtad ur en saga, med moln som rinner som vattenfall längs bergsbranterna, skyhöga berg med utsikt som får det att svindla. Snirkliga vägar kantade av stup, regnskog med enar (!) med stammar tjocka som ekars, en sagoskog att vandra i. Byarna är utkastade längs branterna och turisterna har endast lyckats invadera en liten by med en liten nybyggd golfbana precis vid kusten. Längre än så tror jag inte de kommer...

Där träffar jag dem ett par dagar, återvände till mitt språk som inte längre är mitt. Hos denna familj får jag vara mitt i deras otroliga vardag, med alla deras kärleksbarn. Hos dem bultar hjärtat stort för alla!

Min vän Jacinto är dessutom guide i Nationalparken Garajonay, så jag får ännu en gång en promenad längs "förbjudna stigar" i skogen :)

Tyvärr måste jag lämna de dimhöljdas berg och ge mig tillbaka till turistorten, även om sol var något jag kände stort behov av. Jag lever som i dvala under vintrarna annars.

Men turistorten bjuder på en överraskning, jag får ännu en upplevelse. Jag får andas i en tub! Efter att ha våndats och slitits mellan drömmen att få sväva i det djupa blå och den förbannade rädslan som har börjat invadera mig under de senaste åren, fick jag möjligheten att prova lite lätt. Vid poolkanten dyker (:P) en man upp och erbjuder mig sina tuber. Alltså, han vill göra reklam för sin dykskola och man får en liten gratis minilektion i poolen! Ja, jublade jag, nu ska jag prova.

Och, jag blev heeelt såld! Från att vara något obehagligt att andas genom en smal slang (de är inte feta som dammsugarslangarna i typ Tintin, utan ser ut som en något tjockare sladd) till att plötsligt uppleva den där svävande känslan att faktiskt andas trots att man är under vattnet, det var magiskt! Jag tror jag blev hög. Såååå häftigt!

Så havet, nu är jag redo, jag ska i alla fall försöka när vi möts i Thailand!

Det är jag som är under vattnet!

Aaaarhg, MIGRATIONS(v)E(r)KET...

Kärlek till alla!

Knappt någon tid men mycket i huvudet. Jag har planerat allt jag vill skriva om, hur min vecka varit, insikter jag fått och om upplevelser jag haft.


Men, så väcks jag ur tankarna av den stora verkligheten, med en rak höger, rätt ut från TVburken. Och inser att vi måste göra något! Där i rutan står Migrationsverkets chef och försöker förklara sig, insnärjd sin notoriska värld. Med hjälp av argument från lagar och oförskämt nog, att riksdagen enhälligt har stött dessa lagar. Oförskämt därför att det antyder att folket skulle stå bakom Migrationsverkets dåd. Men det kan väl inte vara möjligt???

Hallå där ute, folket! Vakna! Vi kan inte stillatigande se på hur Sverige med lagstöd, väljer att skicka polis med hund hem till en familj sent på kvällen, för att tvinga dem att endast sätta på sig skorna, ingen tid att packa, ta sina barn, 9 och 6 år gamla, för att sätta dem på ett plan till Kabul! En familj som har bott i Sverige i fyra år, med en pappa som dessutom är skadad efter en bilolycka! Att då ta skydd bakom lagar för att de säger att man inte kan bedöma läget i Kabul, i ett av världens mest instabila regioner, ett land där man internationellt gjort gällande att världens mest eftersökta terrorist befinner sig, inte befinner sig i en väpnad konflikt! Att påstå att visst "sliter det i hjärtat att se dessa barn gråta" framför TVkameran på plats i Kabul, men beklaga att "vi faktiskt bara följer lagen", det är så ryggradslöst att man blir rädd. Vem är i så fall inte bäst att höja rösten och framföra kritik mot denna lag, om inte de som arbetar utifrån den?


Jag känner en oerhörd ilska och frustration, en skam över att vara del av ett sådant system, då jag ser detta. Fy fan! Men vad kan man göra? Ja, vi som är "folket" får väl säga ifrån då. Insändare, demonstrationer, skrika högt, vi måste göra oss hörda och jag börjar här!


Jag känner hur min barndoms känslor upprepar sig, när jag som liten skämdes över att vara vit. För varje ny insikt jag fick av vad den vite europén hade gjort, fick jag svårare och svårare att vara tillfreds i mitt vita skinn.

Häromdagen gjorde jag en introduktionsövning till ett område om bl.a. FN med mina elever. Klassen delades upp i två grupper, en tredjedel på ena sidan och de övriga på andra. Sen fick den lilla gruppen dela på 85% av innehållet i en ask geléhallon och den andra stora gruppen fick resten, alltså 15 %. Tanken var att de skulle lösa problemet. En mycket intressant övning, som väl tyvärr visade en del sämre sidor hos människan. Det var verkligen inte självklart för den lilla gruppen att dela med sig. Och så funkar ju många, vi kan inte tänka oss att dela med oss av vår välfärd, vi bevakar våra fördelar noga. Vad är det för jäkla moral? Allt snack om "kristen etik". my ass!! Människan måste dagligen, hela tiden, påminnas och fostras att vara medmänskliga och solidariska. Vi har så lätt för att bli självgoda och fastna i en skygglappstillvaro.


-FRI INVANDRING säger jag.

-Vadå, det går ju inte! svarar den "sansade svensken". Vi måste ju kunna ta hand om dem också.
-Nähä, men då får vi väl se till att det går, omprioritera. Om det händer dig något eller ditt land, nog sjutton vill du att andra ska finnas där för dig?!

Med det system vi har nu, att varje flyktings argument och behov ska granskas, så kommer alltid några "oskyldiga" (gillar inte ordet, men..) att skickas hem. Är det värt det? Jag tycker att det är helt jämförbart med argumentationen mot dödsstraff!

Gå in och titta på nyheterna, skriv till Migrationsverket och riksdagen, gå ut och hojta, men för Människans skull, GÖR någonting!

Back in business...

...med besked! Åh vad jag har saknat detta, men ändå har jag ingen tid till det nu :( Efter ett sportlov med en massa härligt innehåll, är min dag nu fylld av en massa tungt arbete..:( Rätta, rätta, rätta och så utvecklingsamtal. Idag har jag sex stycken på rad, lite väl svettigt, men jag får skylla mig själv.
Vill skriva en massa men jag återkommer om det, kanske ikväll kanske imorgon, men jag kommer tillbaka, jag lovar!!!

Jag har saknat er också, kära bloggvänner!
Kram och kärlek till alla!

PS. Hur sjutton stavas det där jäkla ordet i rubriken????