Svårmod

Det bor en svårmodig man i mitt hem. Jag önskar att det gick att påverka, men det tycks svårt och jag är nog fel person. Det här är definitivt inget nytt tema för den här bloggen, tyvärr går det inte att undvika då frustrationen är en så dominant känsla. För vad gör man, när man vet att det är mörkt men inte kan hitta ljusknappen?

Idag har det trots allt glimtat till och jag sparar alla skratt inuti mig där de värmer som mest. Skratt inger hopp.

Lyckopiller

I fredags intog jag ett megalyckopiller, jag var på bio. Skrattade, grät och applåderade! Har nog aldrig hänt tidigare.
Jag såg "Patrik 1,5 år" och det var så rätt, precis vad jag behövde. SE DEN! Den är ömsint, rolig, berörande och riktigt, riktigt fin. Tänk att Gustaf Skarsgård var så bra, det visste jag inte.

Söndag i Imperiets tecken

Halkade ner i soffan igårkväll och hamnade framför Video med Luuk eller vad det heter. Peter Stormare hälsade på. Samtycker inte direkt med hans musiksmak men en video väckte något hos mig, en liveupptagning från Kolingsborg med Imperiet! Oj, vad det small till i nostalgikörteln!

Av den anledningen har denna städdag gått i nostalgins tecken, eller förresten ´kallas det nostalgi om man fortfarande blir upplyft, glad och njuter av det? I så fall var det inte nostalgi utan bara ren ram musiklycka. Jag dammade av mina vinylplattor (jojomensan, såå gammal är jag;) och upptäckte en massa mysiga känslor i min kropp. T.o.m. dottern tyckte det var "skön musik".

Tyvärr insåg jag att det inte har hänt så mycket i världen. Lyssna på texten till C.C. cowboys så inser ni.

Dagens betraktelse

Vilken härligt lättsam blogg jag har! Lite som jag själv...

Mamman och tryggheten

Tack för varm kommentar, men jag måste trots allt betona att jag är medveten om att det ändå måste min plikt att ibland rannsaka mig själv. Kanske kan jag bli bättre då och i jobbiga stunder så inser jag faktiskt att jag inte kan se mina barn som helt fristående individer utan påverkan av sin uppväxt. Visst, vi har väl alla våra ok och ingen går genom livet utan motstånd. Prata med vilken familj som helst, så alltid finns det något. Det är liksom livet. Å andra sidan så måste jag nog titta närmre på mina brister ibland och kanske gör jag det lite för noga emellanåt när jag snubblar på livets stig och faller ner i en mörk grop. Men jag tar mig upp igen, måste. Kravlar tillbaka till stigen, trots att flyktreflexen är mycket kraftig.
Vad jag funderar på mest just nu, är inte varför jag inte är den perfekta föräldern utan mer varför jag inte tycks vara den förebild som jag trodde/önskade att jag var. Varför flyr de motstånd, varför vill de inte kämpa? Varför är skolan ett sånt problem? Jag är ju ändå lärare.... kanske är det där skon klämmer! Varför flämtar depressionen dem i nacken? Jag älskar dem ju och visar det. Tror inte att jag kväver dem med det men kanske att jag har missförstått hur den ska visas. Kanske har jag inte bjudit tillräckligt motstånd och ställt de krav som behövs för att en människa ska utvecklas till en stark och trygg individ!

Kanske är det också en generationsskillnad, typ " när jag var i din ålder så hade jag minsann jobbat extra i flera år och inte var det lätt hemma men jag jobbade och gick klart skolan....bla, bla". Kanske är inställningen till arbete annorlunda idag. Kanske är samhällets påverkan större än min?

Kanske, kanske, kanske...

En terapeut frågade mig en gång vad jag önskade mig mest. "Att mina barn blir lyckliga", svarade jag. "oj! Det var inga små krav du ställer på dem!", svarade hon. Det ligger nog något i det hon sa..

Sportmamman

För det mesta är jag glad över att han har valt att bo här och jag tänker att det måste ändå bero på att jag har gjort någonting rätt, men nyss kom något annat över mig. I en mörk stund förstås, då brukar jobbiga faktum lysa så mycket skarpare. Anledningen är inte att jag är mer förstående, bättre lyssnare eller en klokare människa. Eller att jag står som kontrast till en man som inte förstår något, som älskar men har oförmåga att visa det på ett sätt så att det går fram, som är notoriskt självupptagen. Att jag på något sätt skulle vara den empatiska och generösa, både känslomässigt och materiellt.

NEJ, orsaken framstår nu klar och tydlig. Jag är mesen, jag ställer inga krav och när jag försöker, så har det ändå ingen effekt. Han är jobbig för han kräver. Förvisso gör han inte så mycket för att följa upp det, men han är ändå tydligare. Jag är maktlös och inte blir det bättre med tiden.

Jag är nu också rädd för att min oförmåga också bidragit till otrygghet. Så klart, tänker nu alla ni kloka "utanförstående". Klart att det är så. Du är drottningen av curling, så varsågod, ät nu upp det du har skapat. TA KONSEKVENSERNA!

TCO väckte mig

Inspirationen eller kanske tiden, har trytit på sistone, men häromdagen vaknade jag till vid frukostbordet. DN debatt gjorde jobbet.
TCO lade fram ett förslag som fick mig att baxna, man ansåg att staten ska sponsra hemhjälp som ett led i jämlikhetskampen!!! Upprörd började jag läsa för att förstå deras argument. Bilden de målar upp av situationen i många barnfamiljen håller jag fullt med om. Men att påstå att jämlikheten skulle öka för att man tar in städhjälp?! Det enda som händer är ju att man bekräftar att det är kvinnans jobb. Visst går det långsamt med attitydförändringarna och visst är det tungt för medparten av alla mammor, jag är den första att skriva under på det. Vad jag inte kan se är bara hur attitydförändringen skulle påverkas av att någon utifrån gör jobbet? Och vilken kön tror man att de flesta som har det yrket har???

TCO jämför städhjälp med hemtjänst, en hjälp som främst är riktad till äldre männiksor som har något handikapp eller nedsatt förmåga p.g.a. ålder, är ju märkligt. Har männen en nedsatt förmåga eller??? Ja, kanske....

Puh, städhjälp har tydligen blivit en mänsklig rättighet, vart är vi på väg? Bakåt?