Innan jag går och lägger mig..

Jag är lite trött men läste igenom mina ord och, shit, vad jag är högtravande jämt! Det känns verkligen som jag tassar på gränsen till det patetiska eller vilket adjektiv man nu ska använda....

Och snälla skriv nu inget uppmuntrande, det är inte det jag fiskar efter, jag bara var tvungen att säga till mig själv, liksom..

God natt!

Dagens betraktelse

Pratade med en kollega idag om detta med förståelse och förlåtelse. Jag har flera gånger stött på i jobbet, flickor som lider av sitt förhållande till sin mamma. Ett lidande som nästan tar sitt uttryck i hat. Vi talade också om hur vi bland vuxna, träffar människor som när det kommer till förhållandet till sina föräldrar, kan var totalt oförsonliga. Förmågan till förståelse för deras beteende, finns inte. Trots att man känner till förälderns bakgrund, som i sin tur har påverkat dennes beteende. Man kan till och med ha ett jobb som handlar om att just vårda och behandla människor med traumatiska upplevelser i barndomen, men kan ändå inte ta till sig de som står en närmast.

Vad vi ändå kom fram till var att den där insikten och då medföljande förståelsen för föräldrarnas beteende, visst kunde komma, men väldigt sent. Vi frågade oss varför det ska behöva ta så lång tid? Och frågan blir då förstås, eller konstaterandet, att man inte kan förvånas över hatet i världen, när det är så svårt med dem som som står oss närmast.

Kanske handlar det om okunskap också? En kvinna hade öppnat sina ögon först då pappan hade gått bort, först då hon satt med hans dagböcker i handen och läste och insåg vad som var bakgrunden. Att en människa som tidigt i nioårsåldern, ryckts från sina föräldrar för att arbeta med flottning, eller mamman som vid elva årsålder valdes ut ur en stor barnaskara att ta hand om, städa, tvätta och laga mat, åt två fullvuxna män, långt hemifrån, får men. Svårigheter att knyta an behöver inte ens ha så starka historier bakom sig, det kan vara ännu enklare.

Lösningen måste därför bli:
kommunikation!
Prata med varandra och lyssna! Extra svårt mitt i den brinnande tonåren, men senare, då finns inga ursäkter.

Engla

Det finns väl ingen bloggare som inte skriver om detta idag, men jag tänkte inte det alls först. Kände att det finns inga ord, inga som är tillräckliga och det gör det väl fortfarande inte. I morse läste jag Hillevi Wahls krönika i en av gratistidningarna och hon sammanfattade mina känslor så bra, lite för bra, tårarna brände.

Och så är det, smärtan är enorm då jag tänker på detta. Hillevi skrev just att"det finns nog ingen förälder som inte kramar sina barn extra hårt idag" och det är ju så. Att försöka leva sig in i mammans smärta gör så ont att det blir ofattbart att tänka sig hur hon känner det just nu!

Usch!

En annan tanke som ofta kommer upp och i samtal med andra, är detta om. Om hon inte hade cyklat den dagen, om han inte hade åkt där just den dagen, om man hade tagit in honom i samband med "Pernillamordet", om, om, om...... Men den smärtsamma sanningen är ju att det inte hjälper sorgen, tvärtom! Det skapar bara ångest, samtidigt är det ju förståeligt att tankarna går i de banorna.

Såg just inslaget i Aktuellt. Tänker på en mening jag skrivit tidigare: Det finns ingen ondska, bara rädsla. Detta måste jag ju verkligen anstränga mig för att aktualisera nu, när hatet växer i människors hjärtan. Naturligtvis är de orden en förenkling av verkligheten, men jag vill nog fortfarande hävda att det finns förklaringar (inte ursäkter!) till människors beteenden, beteendestörningar. Ofta upplvelser och övergrepp, men också psykiska sjukdomar. Alltså måste den psykiatriska vården vara något man satsar på och inte som idag, drar ned på!

Ljuset flämtar i fönstret och jag längtar innerligt efter en kram från min dotter!

Kom ihåg att älska varje dag

(fritt från Stefan Sundström)

Steg 4

Står och spikar bänkar och bord, svetten rinner i pannan.
Bygger inför sommarens stora bröllopsfest.
Vi ska fira kärleken och vårt "barn", huset.
Jag är nog lycklig, fåglarna sjunger.

Två år senare har jag en utbränd själ som varit sjukskriven och två barn som upplever varsin kris och isolerar sig.

Det blir aldrig som man har tänkt sig?

Vänner

Tidigare i veckan träffade jag två vänner som jag inte hade sett på många, många månader. En liten sorts konflikt var orsaken och min avsaknad av ork att ta tag i den. Men så blev det av. Och det blev så bra! Fina, fina människor!

Dagen innan åt jag middag och drag god, god öl med en annan kär vän. Också det för första gången på alldeles för lång tid. Hon är klok, omtänksam och bra för mig.

Och den här helgen hade vid fint besök från Göteborg, så ni kan väl lista ut att också med dem finns det en viss oregelbundenhet i mötandet?

Alla dessa viktiga människor, varför blir det så? Jag har en tendens att isolera mig då livet är tungt. Att svara i telefon blir jobbigt, att stämma träff än värre. Vilket är så dumt! För vad behöver jag egentligen när det är mörkt? Jo, att skratta, dela tankar och bara överhuvudtaget möta människor av betydelse.

Men det fattar jag inte förrän det sker.

Så, Moment 22, mitt livs ledsång.

Den kalla sorgen

Man skulle kunna tro att jag inte har något liv, såsom jag skriver. I alla fall idag.

Men det är ju just det, livet.

På väg från tunnelbanan igår, så som vanligt, väckte en musikslinga i mitt öra, de slumrande känslorna inom mig. Jag tänkte på dessa helveteseår som gått. Jag tänkte på min flicka, på allt som har varit, allt som har hänt.

Jag tänkte på hur det över huvudtaget var möjligt för mig att gå där, på trottoaren, på väg hem från ytterligare en dags arbete. Hur kan jag tänka och finnas till utan att bryta ihop?

Jag insåg då, att den där muren eller skyddet, som kapslar in alla känslor och bara tillåter rationella tankar, är en överlevnadsinstinkt. Hur skulle jag annars kunna ta in att jag inte har funnits där, inte har kunnat skydda mot det onda som har hänt? Att jag som borde vara den som ger sitt liv för de mest älskade, inte kunnat göra någonting??

Ibland sipprar det in, särskilt när jag inser det fortfarande så känsliga läget. Då oron för framtiden knackar på, ännu något som inte tillåts finnas där hela tiden, hur jag då inser att faran inte är över. Då väller smärtan och sorgen ut intill outhärdlighet. Men vet ni? Då kan jag trycka undan det. På något sätt, annars vet jag ju att allt stannar och då blir det bara värre.

Men det är skumt och märkligt.

Steg 3

Jag sitter mitt i skilsmässans storm.
Tårar och ljudlösa skrik fyller mitt inre.
Jag vill aldrig mer hamna i oväder igen.
Jag vill vara ensam och stark, tänker klara mig själv.
Jag älskar mina barn. Jag gör det för dem.


Två år senare är jag fast.
Nätterna ägnas åt att längta och gråta över den där hopplösa Göteborgaren som inte vågar ta emot hela mig.

Ett år senare delar vi tak och ekonomi.

Blir det någonsin som man har tänkt sig?