Skratta mera

Idag har jag pratat och mailat med A, en ganska ny vän, som alltid får mig att skratta. Jag blir så glad över alla vänner, att de är olika och ger mig så mycket. Att kunna skratta åt sånt som är jobbigt, men också kunna gråta över det som är sorgligt.

Framför allt känner jag just nu att det är härligt att få en massa energi, liksom gratis från de som har mycket av den varan. När de sprudlar, så skvätter det över på mig, strålande!

Och sen har jag ju ett kameleontdrag över mig, jag anpassar mig till situationen och hakar på, vilket gör att jag kan lägga jobbiga saker bakom mig, vilket hade varit svårt om jag hade suttit själv och ältat.

De där skrattkurserna som det pratas om emellanåt eller "skrattets dag" och liknande, ger jag inte så mycket för. Däremot det äkta skrattet ihop med en vän, DET är lycka. En ren och skär här-och-nu-upplevelse.

Innan jag går och lägger mig 2

Maniskt trött men fast vid skärmen, tar jag ett beslut:
Imorgon ska jag ta ett steg mot att bli aktivist, enagera mig i praktiken. Jag pratar och skriver ALLDELES för mycket!

Kunde jag välja, skulle jag nog bara jobba med ett ämne, det vi har suttit och planerat idag, med det utslitna, men ack så viktiga, namnet: Livskunskap

Arbetsdag: Fokus Livskunskap
Fritid: Fokus aktivt engagemang

Hm, och så kanske lite skrivande däremellan....

Natti.

Ett hoppfullt tecken

En märklig kväll blev det. Skulle fortsätta skriva på min stora ångest, mitt examensarbete som har hängt över mig så många år.... Absurt, men så är det. Så plingar det till i mobilen och min uppmärksamhet riktas istället mot tv:n, kanal 5 och Outsiders (ett helt groteskt namn för övrigt). Halva programmet ägnas åt det som har varit en så stor del i vårt liv, BDD. Jag beundrar dessa människor så, som utmanar sin ångest och låter sig beskådas med allt vad det innebär, i media. Och för vem gör de det? Jo, för alla andra, de som inte orkar ge det ett ansikte. Så att kunskapen ska spridas. Vår sida fick på en kort stund över 250 träffar, så det är uppenbart att kunskap nu sprids om något som är sååå svårt att förstå för utomstående.

Samtidigt som jag ser ångesten så känns det så märkligt att vi ändå har kommit så långt, att det där värsta med all isolering, nu för tillfället är bakom oss. Mitt hjärta har nu lyckats erövra världen en liten bit och har nu avslutat sin femte arbetsdag! Men fortfarande finns det som många killar och tjejer, män och kvinnor därute, som inte har en dag utan ångest, det skär i hjärtat. Jag önskar att alla kunde få en större förståelse för vilket helvete det är med psykiska sjukdomar, hur något som inte syns kan ha en sådan makt över en människa. Livet begränsas och alternativen är så mycket färre än för majoriteten. Detta är något vården måste bli bättre på, att förstå och ge hjälp, för det värsta är ju att just denna grupps svårigheter handlar om kontakter med andra. Så det blir tyvärr ett Moment 22 (ett återkommande uttryck hos mig, tyvärr).

Jag önskar och hoppas att i alla fall några idag kände att de tog ett litet steg, om inte annat bara genom att få ett ord på vad de upplever.

Stor kram till er alla därute!!

Fredagsvana önskas

Jag är medveten om att jag upprepar mig, men
igår kom jag hem efter en... stressig dag. Trött, särsklit med tanke på att jag visste att helgen skulle bli fylld med ännu mer arbeteoch dessutom städning.

Men vad händer? Sonen min möter mig i hallen med ett stort flin i sitt söta ansikte. Det är inte ofta han ens sticker ut huvudet från rummet när man kommer hem..
-Va e de? undrar jag.
-Titta! ler han och öppnar dörren till badrummet. Jag sticker in näsan och... WOW! Rummet glänser, han har städat på helt eget bevåg och dagen innan även sitt rum, vilket förklarar skurhinken som stod framme.

Jag vet, detta är på gränsen till både patetiskt och löjligt, men jag gick omkring med ett flin under kvällen och varje gång jag hamnar i badrummet känner jag mig liksom lycklig. Patetiskt att jag överhuvudtaget skriver om det och lite löjligt att det inte är självklart att familjen spontant städar (särskilt med tanke på min tidigare feministiska svada...).

Men, jag är glad ändå. Så glad att sonen till slut sa, att det här kanske jag ska göra till en fredagsvana! (*ler STORT*)

Stress, öl och kvitter

Hysterisk dag, igen. Trots få lektioner, mycket att rätta, svårt att hitta arbetsro. Vårt arbetsrum är en tarm, förmodligen helt emot alla EUregler för en människovärdig arbetsmiljö (ok, nu överdrev jag, självklart finns det värre...) men helt omöjlig att sitta och jobba i! Röran på bordet växer och sätter man sig ner för att jobba kommer alltid någon socialt svältfödd kollega in och börjar prata. Själv förstår jag hur det känns och har svårt att sätta egna gränser så det blir en "socialkrock"...

Får till slut komma igång, då alla gått hem, men den sista timmen blir fullkomligt ineffektiv, så jag pallrar mig till slut hem med ryggsäcken fylld av hemjobb (läxor!). På vägen hem kommer smset, "ska vi ta en öl ihop och köpa hem mat sen?". Sinnet fylls av hopp, solen lyser och fåglarna sjunger en sällsam sång. "JAA!" svarar jag. Till sist blir det en öl på balkongen med hämtmat, eftersom torget var fullt. Ingen sol, men klar vårvärme och ångan stiger från oanade utrymmen i kroppen.

Telefonen ringer. Dottern kvittrar. Jag är SÅÅ stolt! Hon jobbar, det går bra, hon växer, jag hör styrkan i hennes röst. Jag blir glad! För första gången på länge kan jag lyfta telefonen och ringa Fadern med goda nyheter, om dem båda. Han gör framsteg i skolan och Hon blir en ständigt starkare människa.

Plötsligt var det inte lika tungt att gå in till skrivbordet och rätta några prov. Livet är så relativt.
Vilken tur!

Om svårigheten att räcka till

En lärarvän till mig har gått in i väggen.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.

Och som en väckarklocka känner jag hur jag måste vakna. För jag är nära. Också. Igen.

Men varför? Skillnaden mot då är att jag idag ändå kan känna signalerna, se helheten. Och det handlar återigen om detta arbete vi har, att arbeta med människor men samtidigt ha ett uppdrag som egentligen inte ger utrymme för vad det innebär. På pappret är jag en pedagog, med huvudansvaret för elevens utveckling och inlärning. Men i praktiken är jag även medmänniska, konflikthanterare, kurator och allmänt stöd.

I fråga om det sistnämnda så är det ju inte meningen att vi ska vara allt det, utan vi ska lära oss att delegera, dvs. skicka vidare till den elevvård vi har på skolan, och den är bra!

MEN, det går inte alltid, ibland är jag den rätta och i flera fall är det mitt uppdrag som mentor. Problemet är att emellanåt så hopar sig "fallen". Det kan vara lite för många som just nu behöver ständigt stöd och uppföljning för att komma till skolan. Ett ledset barn behöver få omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som rättningshögen växer och hos andra elevgrupper växer irritationen över sena rättningar. Två klassers nationella prov pockar på uppmärksamheten. Men vad ska jag göra, när säkert minst tio undervisningsfria timar i veckan går åt till alla dessa delar som inte är pedagogik??

Så här är det ju inte alltid, det är helt enkelt så att ibland hopar det sig och då finns inget utrymme. Pratade med kuratorn och hon sa att våren och strax före jul, har hon som mest att göra. Så det hänger kanske ihop med det också, detta är tunga tider för många som mår dåligt... Usch!

Jag skickar en tanke till min vän och önskar hon slapp detta. Samtidigt tror jag att man tvingas lära sig något om sitt liv. Jag vet i alla fall att jag aldrig att hade hållt ihop genom dessa två sista år, utan den tidigare erfarenheten.

Men.

Så då vill jag räcka till och så prioriterar jag och då blir det så här.. Är jag på fel plats helt enkelt? Är det så? Fast jag tycker ju att båda delarna är så viktiga, jag har faktiskt ett av världens viktigaste jobb tycker jag!

Jag måste lära mig att säga nej och sätta gränser, det vet jag. Men ingen har lärt mig NÄR.

Tålamod kan ge resultat, eftersom det ibland inte blir som man hade tänkt sig..

Eftersom jag är inne på ett visst tema, så fortsätter jag, hur det inte alltid blir som man trodde.

Denna gång gäller det en bok. För er som känner mig, oss, blir detta en "favorit" i repris: När det gäller böcker är jag och H som ett gammalt, gammalt äktenskap, vi lyssnar inte på varann. Rekommenderar den ena något, så nickar vi lite förstrött och lägger tipset längst bak i huvudet. Ju mer den andre tjatar, desto mindre blir intresset. Ska jag vara riktigt ärlig, så gäller det nog mest mig... Men, om sedan någon annan kommer och pratar sig varm om samma bok, så är det som något vaknar. - Jaså! Det menar du inte? Åh, den måste jag läsa! Detta har hänt några gånger till H´s missnöje. Det har gått så långt att det har blivit ett stående skämt att säga, efter utläst bok att "det här var en jättedålig bok, den ska du inte läsa!"

Hur det nu var, så fastnade han i "Vi, de drunknade". Upphetsningen gick inte att undgå, han njöt i stora drag. Så hamnade den då på mitt bord. Lite (ganska) motvilligt började jag läsa. Det gick trögt. Jag t.o.m. tryckte i mig en annan bok mitt i. Men, jag hade bestämt mig för att ge den en chans, men det var segt.

Efter ca 100 sidor hände något och nu går även jag och längtar efter Marstads historia, sjömännens danska by och deras historier! En gudabenådad historia, berättad med ett mycket originellt och vackert språk. Jag har nog aldrig stött på något liknande!

Tänk, så det kan bli, men, är någon förvånad? Skulle inte tro det!